Stjärnorna talar ut

Caroline Hedwall:Jag har aldrig tävlat i Sverige som proffs. Har du haft möjlighet att spela någon större tävling här?

Anna Nordqvist:Jag blev proffs 2009 och måste nog fundera över när jag spelade min senaste tävling i Sverige. Scandinavian TPC gick på Frösåker 2008, men då spelade jag som amatör. Det var nog senast, och det känns ganska länge sedan.

Caroline: Men visst har det känts tomt att inte få komma hem och spela i Sverige?

Anna: Ja, absolut. Det känns konstigt att det alltid fanns en damtävling när vi växte upp och nu de senaste åren har det inte funnits någonting alls. Jag vet själv hur mycket det betydde för mig som amatör att få spela med de europeiska stjärnorna. Det gav mig mycket erfarenhet som hjälpte mig när jag blev proffs.

Caroline: Var du och tittade på någon större tävling i Sverige innan du själv spelade i dem som amatör?

Anna:Jag åkte till Barsebäck och kollade på Solheim Cup, kommer jag ihåg. Det var världens upplevelse. Sedan åkte jag med mamma och pappa till Österåker när Europatouren spelade där, och kollade på Laura Davies, Suzann Pettersen, Sophie Gustafson och Annika. Det känns som att det var ett tag sedan, nu när man känner de här tjejerna och spelar med dem. Jag vet inte om det är vi som börjar växa till oss eller om de börjar bli gamla? 

Caroline:Jag tror att det är de som börjar bli gamla (skratt).

Anna: Hade du en förebild som du såg på någon tävling, och som sporrade dig inom golfen?

Caroline:Första tävlingen jag besökte var nog Chrysler Open nere i Halmstad under 1997. Då var det Laura Davies man kollade på. Man ville se när hon slog upp den där torvan på tee och sedan drog i väg bollen skitlångt. Jag var en av autografjägarna som stod där.

Anna:Det var jag också då.

Caroline:Men jag var väldigt dålig på att armbåga mig fram. Jag stod längst bak i klungan och hoppades att de skulle peka på mig och fråga om jag ville ha en autograf.

Anna:Nu är du själv en förebild för yngre golfare. Jag vet att du nyligen var på ett stort elitläger för svenska juniortjejer. Vad inspirerade dig att komma dit och träffa dem?

Caroline:Jag vet hur mycket det hade betytt om jag själv varit där och någon som man följer på ledartavlorna hade dykt upp. Jag tyckte själv att det var riktigt roligt, och man såg på tjejerna hur kul de tyckte att det var att man var där. När vi spelade Bankboken Cup-final på Falun-Borlänge kom ”Mimmi” Hjorth dit, och det tyckte man var häftigt. Så jag kände att jag ville göra samma sak. Många stod där och kanske inte sa så mycket, utan bara sög in det man sa. Det kunde jag själv känna igen mig i. Jag stod också och lyssnade i den åldern, men vågade kanske inte säga något.

Anna: Just nu tappar vi juniortjejer inom golfen. Hur viktigt tror du då att det är med en stor damtävling på svensk mark?

Caroline:Det är jätteviktigt. Det är en stor skillnad att komma ut och titta på golf, och vara i närheten av riktigt bra spelare, jämfört med att se det på tv. Helsingborg Open är en bra början. Förhoppningsvis kan den växa sig ännu större över tiden.

Anna: Ja, just nu är det viktigt att den finns på en bra plats i schemat så att alla svenska tjejer kan komma hem och hjälpas åt att inspirera de yngre, och öka intresset för golf i stort.

Caroline: Vad var det som fick dig att satsa just på golf, för du höll väl också på en del med simning när du var yngre? 

Anna:Det fanns nog inte en idrott som jag inte testade när jag var liten. Jag spelade bandy, innebandy, tennis, fotboll och simmade väldigt länge. Men egentligen var jag ganska halvbra på allt. När jag hittade golfen kände jag att det var en individuell sport som passade mig. Jag har alltid varit lite av en ensamräv. Jag kunde göra det på mina villkor. Mamma och pappa skjutsade ut mig till banan, sedan kunde jag sköta mig själv där.

Caroline: Du började alltså inte jättetidigt med golf. När tog du Grönt kort?

Anna:Jag var tio år när jag tog det. Det var jag och lillebrorsan som gjorde det. Men då slutade jag efter några månader för att jag tyckte att det var tråkigt. Men min mamma började spela när jag var 13 och då plockade jag upp det igen för att jag inte ville vara den sämsta golfaren i familjen. Sedan dess har det inte varit någonting som kunnat stoppa mig.

Caroline:Vad tycker du att svenska klubbar kan göra för att få fler yngre tjejer att börja med golf?

Anna:När jag var tio år och började så tyckte jag själv att det inte fanns några tjejer på klubben. De hade väl andra intressen. Jag hade två bröder som spelade, vilket hjälpte mig väldigt mycket tillsammans med att jag hade stöttande och engagerade föräldrar. Jag tror det är viktigt att locka kompisgäng med tjejer. För tjejer vill inte vara själva på banan, och som yngre är du lite mer försiktig.

Caroline: Vad är ditt roligaste minne från juniortiden?

Anna: Vi på Torshälla åkte alltid på träningsläger till Örebro och Lanna i fyra-fem dagar, varje år. Därifrån har jag otroligt många roliga minnen. Det var inte så många tjejer med, men jag har alltid trivts bra ihop med killar. Så det var alltid en massa bus, man spelade golf sent på kvällen, hoppade i poolen och sommarlovet hade precis börjat.

Anna: Men vad drev dig att som junior börja hårdsatsa på golf?

Caroline: Jag höll på med massor av idrotter. Men golfen lockade alltid från att jag började spela. Jag har också alltid varit en ensamvarg. Jag spelade massor av lagsporter, men i slutänden tyckte jag att det var skönt med en individuell idrott där det bara var jag som påverkade prestationen. 

Anna:Jag kan tänka mig att det också hjälpte att din tvillingsyster Jacqueline spelade. Det måste varit en del hårda fighter mellan er på banan?

Caroline: Ja, det var rätt mycket prestige i början. Men jag tog alltid första steget. När vi tog Grönt kort och spelade sänkte jag mig till 50 när hon låg på 52. Sedan dess har jag legat före. Och det blev en bra sparringpartner när man tränade. Det blev jättebra fokus i träningen eftersom man körde tävlingar mot varandra.

Anna:Var det prestigen mellan er som till viss del triggade dig att satsa hela vägen mot världstoppen?

Caroline: Jag har alltid velat bli något inom idrott, sedan var det just golfen jag valde. När jag och syrran gick i skolan undrade vi hur man kunde vilja bli läkare, när det gick att bli fotbolls- eller ishockey­proffs. Sedan fattade man att det kanske inte var så enkelt. Men det som driver en är att man vill vara bäst, och man vill vinna. När jag var 14 blev jag uttagen till flicklandslaget och släppte då fotbollen – där jag var målvakt. Jag ville egentligen vara ute på planen och springa, men jag var för snäll för att vara utespelare och fick därför stå i mål.

Caroline: Det är nu en dryg månad kvar till Helsingborg Open. Vad tror du blir viktigt att jobba på före tävlingen?

Anna: Jag har inte spelat TC-banan ännu, men tror att jag var nere på Vasatorp när Annika vann på den andra banan. Men det var många år sedan. Jag har hört mycket positivt om Vasatorp och greenområdena verkar vara lite tuffare. Det är många tävlingar innan – som Women’s British Open och Solheim Cup. Så det blir bara att köra på. Men det ska bli kul att komma hem.

Caroline: Det räcker egentligen med att man spelar på hemmaplan för att bli taggad?

Anna: Ja, precis.

Caroline: Det har nu gått över två år sedan den senaste svenska segern på LPGA Tour. Både du och jag har varit med där uppe under året men har inte nått ända fram. Vad ska vi göra för att bryta segertorkan?

Anna:De senaste åren har asiatiskorna dominerat både touren i stort och majortävlingarna. De har höjt lägstanivån betydligt och pushat alla andra att bli bättre. På samma sätt som vi svenska spelare försöker tagga varandra så triggar de varandra. Så konkurrensen har blivit bättre och man behöver fyra riktigt bra ronder. Men både du och jag jobbar väldigt hårt, och jag tror att segertorkan kommer att brytas snart. Det handlar om att få flyt på greenerna. Oftast är det den som puttar bäst som vinner tävlingarna.

Caroline:Men världsettan Inbee Park vet hur man vinner, och har tagit tre raka majors hittills i år. Vad säger man om det?

Anna:Pratar man med andra koreanskor som jag känner så kör de många bets under inspelsronderna, och det är oftast hon som sätter de avgörande puttarna då. Så hon verkar ha huvudet på rätt plats. Framför­allt är det hennes puttning som imponerar. Det är inte många som slår den – inte heller på herrsidan. Hennes spel är inget speciellt från tee till green, men hon sätter puttarna. Hon har varit inne i ett bra stim, men det kan också svänga snabbt.

Anna: Vad imponeras du mest över när du tittar på Inbee Park?

Caroline:Puttningen är helt galen. Svingen är inget man skulle härma. Men bollen går dit hon vill, så det är effektivt. 

Anna: Vad tror du kommer att krävas för oss svenskor för att rubba henne i världstoppen?

Caroline: Vi behöver sätta fler puttar, tror jag. Både du och jag är starka från tee till green. Men börjar vi sätta fler puttar så. Vi kan slå fler slag än vad hon kan och sätter de pinnarna tightare borde vi komma åt dem på ett annat sätt.

Anna:Nej, ska vi sticka ut och träna så vi kanske syns i söndagens ledarboll i Helsingborg Open?

Caroline: Ja. Det låter utmärkt, tycker jag.

FOTNOT: Efter intervjun gjorde svenskorna braksuccé i Solheim Cup där Europa vann över USA.