Stenson: ”Jag har med mig ett bra momentum”

När klockan sprungit ifrån den avtalade tiden med en kvart bryter plötsligt en svensk stämma det förväntansfulla sorlet kring Oak Hills puttinggreen.

Henrik Stenson ber om ursäkt och förklarar sig med att ”alla journalister tar kål på honom” innan han hugger in i en stadig frukostomelett med skinka och champinjoner.

Intresset är lätt att förstå.

Det blir liksom lätt så när man visar upp resultatraden 3, 2, 2 i de tre stora tävlingar som har föregått årets allra sista major och plötsligt nämns som en av de absoluta förhandsfavoriterna inför PGA Championship.

– Det har varit många positiva saker de senaste tävlingarna. Men det här är en helt ny vecka. Vad jag har gjort tidigare spelar inte så stor roll för när jag peggar upp på torsdag kommer bollen ju inte att veta om jag var tvåa, tvåa, trea i de senaste tävlingarna eller om jag missat tre cutter.

Men är du i bra form kanske du kan tala om det för bollen ganska snabbt?
– Inte ens Tigers boll vet om att det är han som ska slå den, även om det står hans namn på den. Givetvis har jag med mig ett bra momentum in och gott självförtroende. Men faran med att spela bättre är att du förväntar dig att det ska ske av sig självt, men du måste ju jobba precis lika hårt denna vecka som förra om du vill ha ett bra resultat igen.

Du var med och slogs i toppen i helgen i Bridgestone Invitational. Hur känns kroppen?
– I går (måndag) kände jag mig lite sliten. Energimässigt tar det på att vara med och hugga i täten och efter fem timmar med konstant skrikande efter Tiger i öronen så är det ju inte direkt så att man är plus på energikontot.

Hur använder du inspelsdagarna?
– Jag har inte spelat banan tidigare och gick bara runt den på måndagen. Nu spelar jag nog 13 hål på tisdagen och 5 på onsdagen. Det tar så lång tid att det är svårt att göra mycket mer än så om man ska kunna ladda energi.  Men det underlättar att vara i hyfsad form spelmässigt när man kommer till tävlingarna för då kan man fokusera på att prestera i stället för att behöva träna. 

Du har fått smyga i vassen rätt länge, men nu tillhör du favoritskaran inför en stor tävling igen. Hur känns det?
– Det är kul. Det har varit ett bra långsiktigt jobb som har gjort att jag har kommit tillbaka dit jag är. Men det är inte så att man lutar sig tillbaka. Jag känner att jag har mer att ge på de olika delarna inom spelet. På British tyckte jag att jag hade mer att ge och ändå var jag med och slogs om segern in i det sista. Hade inte Phil gjort den rackaravslutningen hade det kunnat vara tajt in i det sista. Men jag tyckte jag kände mig bekväm sistavarvet och vara med och spela i den positionen. Och jag kände samma sak när jag spelade med Tiger förra veckan. Skönt kunna gå ut och prestera bra när man spelar med de stora spelarna i de sista bollarna.

Om du får välja ut en enskild detalj som förklaring till att du har tagit dig tillbaka – vad blir det då?
– Långsiktigt arbete skulle man nog kunna sätta som rubrik. Spelar du inte bra och är frusterad letar du efter nåt som ska funka den här veckan eller nästa, istället för att ställa frågan var är vi och vart ska vi? Nu jobbar vi tre månader på det här och sedan ser vi efter det. Jag började jobba med Torsten Hansson i fjol igen och han har hjälpt mig att skapa den planen. Sedan har vi fått ihop ett bra team och jag jobbar mer med min tränare Pete Cowen och trivs dessutom väldigt bra med min nya caddie Gareth Lord. Så jag har fått ihop helheten bättre.

Hur djup var den svacka du har varit nere i jämfört med den du upplevde 2002?
– Inte i närheten. Visst har jag haft nåt tufft år, men det var inte som då. Men det ska vi inte prata om nu.

Hur är det att vara tillbaka där uppe igen?
– Jag är nöjd med framstegen jag har gjort och att vara uppe på elfteplats på världsrankingen igen. Nu är jag nästan tillbaka där jag var mellan 2006 och 2009. Men det finns mer att ta av. När jag kände mig som bäst 2006 trodde jag alltid att jag skulle spjuta ut bollen i fairway och sätta upp inspelet vid pinnen. Där är jag inte än. Fast jag vet inte om jag var en bättre spelare d�� än vad jag är nu.

Vi pratar ju gärna om den där efterlängtade svenska herrmajortiteln. Vad är din förklaring till att det inte har hänt än?
– Vi har inte haft tillräckligt många som har varit med där uppe flera gånger. Det är fyra tävlingar om året på de absolut tuffaste banorna mot tuffaste spelarna. Kan man vara med där ett antal söndagar så kommer ju säkert polletten att trilla ner på rätt spelare någon gång. Men nu var vi tio svenskar på British och är sju här. Då blir sannolikheten blir ju grymt mycket större än om man bara är ett par stycken.

Till sist. Du brukar ha klart för dig om banan passar dig eller inte. Vad säger du om den här?
– Det tycker jag. Tufft passar alltid för min del och jag hoppas att den spelas så. Mina styrkor ligger ju i att driva bollen och ha längre klubbor in. Blir det wedge och puttävling minskar mina chanser. Men spelar man bra kan man vinna på vilken bana som helst.