Läs också
Hur mycket jag försöker går det inte att förneka.
Ända sen den där tidiga fredagsmorgonen i november 2009 när Tiger Woods körde slalom med sin Cadillac Escalade utanför sitt palats i det skyddade villaområdet i Windermere, Florida har den manliga proffsgolfen varit lite mindre spännande.
Det skriver jag utan att alls förringa vad Donald, Kaymer, McDowell, McIlroy, Mickelson och Westwood uträttat de senaste två åren. Spelet är självklart alltid större än individuella spelare.
Problemet är bara att ingen de senaste 24 månaderna fått chansen att besegra Tiger när han varit skadefri och i dokumenterat bra form. Därför har det varit svårt att vända blad (vilket det kanske är dags att göra) och istället för att tänka tillbaka på eran med Tiger låta nya världsettor förtrolla oss.
2012 finns den chansen.
Otrohetsskandalen har lett till att Tiger i mångas ögon för evigt kommer att vara bränd. Folk som överhuvudtaget aldrig ens sett en golftävling, än mindre svingat en golfklubba, kommer länge låta Tiger vara föremålet för otrohetsskämt. Med facit i hand kan knappast ens Tiger själv klandra dem för det.
Men det går trots aktiviteterna utanför golfbanan inte att förneka att Eldrick ”Tiger” Woods fortfarande betyder oerhört mycket för golfvärlden. En värld som fullständigt förändrades när Woods ödmjukt, nåja, yttrade de berömda orden ”Hello, world” i augusti 1996.
Tigers inverkan enorm
Med slag som varken spelare, tränare eller publik tidigare trott kunde slås underhöll Tiger oss i tolv år. Prispengarna i golfen har ökat med nånstans kring 400 procent sen Tiger debuterade på touren. För flera av dagens unga stjärnor var Tiger den stora idolen under uppväxten. För en del till och med den största anledningen att de idag försörjer sig som golfproffs.
Lägg till det att golfens tittarsiffror sjunker med hälften när Tiger inte är med och jag lovar er att PGA Tour-chefen Tim Finchems förhandlingsläge vid bordet med tv-jättarna NBC och CBS tidigare i höstas, när rättighetsavtalen som löper ut nästa år omförhandlades, hade varit sämre än Greklands nya premiärminister Lucas Papademos i förhandlingarna med Angela Merkel och IMF om Tiger i somras meddelat att han lägger klubborna på hyllan.
Därför var det oändligt skönt att se Tiger vinna igår.
Det kommer förstås att skrivas spaltmeter om segern där experter försöker vikta innebörden av segern, som ju alltså kom i Tigers egen tävling – en bra bit bort ifrån en ”riktig” tävling (vilket får en att ifrågasätta lämpligheten av att den gav fler världsrankingpoäng än UBS Hong Kong Open).
Mentalt viktig seger
För mig sa den en viktig sak: Tiger tror på att han kan vinna igen.
Något som inte alls varit uppenbart ens det senaste året – så sent som i PGA Championship i augusti då Tiger själv påstod att han tekniskt, fysiskt och mentalt var redo, talade spelet och resultatet den raka motsatsen.
Under stora delar av finalronden i Chevron World Challenge visade Tiger upp ett långt ifrån fläckfritt spel, men när det behövdes som bäst de sista två hålen slog han tre bra slag och sänkte två helt avgörande puttar – ungefär som det brukade se ut.
Det visade prov på återvunnen mental styrka, vilket förstås är ljusår viktigare för Tigers möjligheter att konkurrera igen än eventuella svingtekniska förändringsprocesser – som mycket väl kan ha varit en nödvändig mental täckmantel för Tiger under tiden det tagit honom att återuppbygga tävlingspsyket.
Lika glada över Tigers seger var nog både världstvåan Rory McIlroy och trean Lee Westwood – som båda hållit segertal tidigare samma dygn. Jag är övertygad om att detsamma gäller för världsettan Luke Donald, fyran Martin Kaymer och alla andra i världstoppen. De är lika sugna på att slå en Tiger i form som han är att åter visa dem och golfvärlden hur en golfboll ska träffas.
Låt underhållningen börja
Det här betyder förstås inte att de tänker kliva åt sidan och låta Tiger dominera igen.
Långt därifrån.
Inte ens legendarer av Tigers magnitud kan leva på gamla meriter och han slår definitivt ur underläge 2012. Faktum är ju att den för alla konkurrenter tidigare fullständigt tillintetgörande känslan av att Tiger var oslagbar är borta, det uttrycker spelarna själva öppet numera. Världens idag fyra högst rankade spelare har alla dessutom samlat ihop flera – och tunga – segrar under Tigers svacka vilket bör ha boostat deras självförtroende rejält.
Nu kan de, och vi, äntligen se fram emot en värdig, intensiv och brutalt underhållande kamp om vem som faktiskt är herre på golftäppan.
Det enda som fattas nu är att en svensk känner sig manad att på riktigt kasta sig in i den striden.
