Å ena sidan.
Jag tror aldrig jag har upplevt en sömnigare, mer händelsefattig och odramatisk majorsöndag någonsin. Finalronden på Old Course saknade allt det där vi vill ha, längtar efter, drömmer om och utvecklades till slut till en enda mans kamp mot sitt huvud.
Å andra sidan.
Jag tror aldrig jag har sett en mer imponerande uppvisning i kyla och förmåga att kontrollera en situation, under så pressande förutsättningar.
Louis Oosthuizen gick ut med en fyraslagsledning av The Open Championship, men när han återvände till staden igen hade han utökat den till sju.
När många hade förväntat sig att verkligheten skulle komma i fatt killen som kallas Shrek, svarade han med att vinna med en av de största marginalerna i tävlingens 150-åriga historia. Hade han gått de sista två hålen ett under i stället för ett över så hade vi behövt leta oss tillbaka till 1870 för att hitta en mer överlägsen segrare.
Oosthuizens spel under de första tre dagarna hade visserligen indikerat att det här var en kille som behärskade sin linksgolf. Men att leverera när man flyger under radarn är en sak och att förvandla en ledning inför finaldagen av en major till seger är en annan. Speciellt när man aldrig varit i närheten av en ledarboll i den här typen av tävling tidigare och inte vet vad som inträffar när skuggorna blir längre och de första tankarna på vem som inte får glömmas bort i segertalet börjar dyka upp.
Men han undvek alla den gamla banans fällor och han säger själv att han gjorde det genom att stanna kvar i nuet. Med den gamla slitna klyschan om att ta ett slag i taget ringandes i öronen så manövrerade han sig runt den gamla banans alla blindskär och höll sig ifrån taggiga gorsebuskar, elaka bunkrar och laggputtade över de undulerade greenområdena med en fantastisk känsla.
Kanske underlättade det att konkurrenterna där bakom inte gjorde några större ansatser att ruska om honom, men med tanke på hur cool och stadig Oosthuizen såg ut är jag inte säker på att det hade hjälpt.
Nu skriver han in sig i den stolta historien som den sjätte sydafrikanske majorvinnaren och sannolikt också den mest överraskande. Men om man skrapar lite på ytan och ser till berättelserna bakom hans resultat, så kanske vi borde ha sett det här komma. För där hittar vi nämligen en högpresterande golfare som har haft hugg i många turneringar, men saknat den väsentliga förmågan att knyta ihop säcken. Alla spelare pratar också om vilken lysande spelare Oosthuizen är och hur nära ett verkligt genombrott han har varit, även om han inte har placerats i kategorin vinnare mer än en gång.
Nu har han fått det – och Nordea Scandinavian Masters har plötsligt en färsk British Open-segrare i startfältet. Nyheten att han spelar kändes i onsdags kändes som ett stort ”jaså” har förvandlats till en världsattraktion och det känns givetvis kul med tanke på tävlingens nystart.
Till sist några rader om Henrik Stenson.
Svensken visade ännu en gång att han är en riktig stjärna när han ägnar sig åt att spela spelet i stället för hur han spelar det. De yttre omständigheterna kring Old Course redan tidigare komplexa layout har gjort att svensken har tvingats lägga alla svingfunderingar åt sidan och spela med det han redan har.
Det är oftast då han är som bäst, det säger han själv.
Så då kanske vi ska fortsätta på den inslagna vägen? Majorsegern finns inom klart räckhåll.
Det gäller bara att våga ta chansen när den dyker upp igen.
