Med siffror och statistik går det att påvisa det mesta. Som att svenska golfspelare på de fyra stora tourer vi är mest familjära med – herr- och damtourerna i USA och Europa – ”bara” fick ihop nio officiella segrar totalt under 2010. Krasst sett ur det perspektivet är det det sämsta svenska golfåret sedan 1993 som vi nu lägger till handlingarna.
Men varför inte börja i en annan ända.
Robert Karlsson, den kolugne och mästerlige katrineholmaren, gjorde efter de senaste årens skade- och sjukdomsbekymmer ett hjältedåd när han vann supertourfinalen Dubai World Championship. Bara Stensons segrar i WGC Match Play (2007) och The Players (2009) väger aningen tyngre i den manliga svenska golfhistorien. Världens bäste Karlsson hade också en tidig fullträff i Qatar 2010 och befäste sin ställning som den flitigaste svenske vinnaren genom tiderna på herrsidan.
Maria Hjorth slog till från ingenstans i den stora finalen på LPGA Tour där hon lurade hela världseliten på den titel som (efter majors) är mest åtråvärd i kvinnlig golf. Mimmis fjärde USA-seger kunde knappast ha kommit mer lägligt.
Peter Hansons sätt att spela sig in i Ryder Cup är som en saga. När han åkte till Tjeckien i augusti hade resan bara ett syfte. Han åkte över halva jordklotet för att vinna, hans enda chans att ta plats i Europas lag på Celtic Manor. Och han vann. Att den trygge skåningen tog ytterligare en seger under året (Mallorca), och att han fick vara med och kyssa Ryder Cup-bucklan, bekräftar hans minnesvärda säsong.
Richard S Johnson lyfte oväntat och glädjande ett under senare år slumrande Nordea Scandinavian Masters till en ny nivå, när han i premiärupplagan på Bro Hof tog den första svenska hemmasegern sedan 1998. Med Sveriges Television på plats samtliga dagar blev den alltid lika glade Johnson tillsammans med den om möjligt ännu gladare tillfällige caddien, Anders Timell, en populär tv-hjälte.
Segrar på PGA Tour är vi inte bortskämda med. Men Carl Pettersson slår till då och då och i år gjorde han det i det anrika kanadensiska mästerskapet. Den avspände svenskamerikanen tog i Ontario sin fjärde PGA-skalp och är nu bara steget efter Jesper Parnevik, som med fem segrar alltjämt är vår meste USA-vinnare.
Med dessa prestationer i åtanke vore det förmätet att tala om ett ”dåligt svenskt golfår”. Det får vara måtta på kraven.
Inget bra år för tjejerna
Men en sak kan vi inte bjunda för. Svensk damgolf har, inte helt oväntat, hamnat i en svacka efter den gyllene Sörenstam-eran. Mimmi Hjorth, förstås, och Sophie Gustafson (LET i Irland) steg tack och lov fram och räddade oss från ett totalt mörker vad gäller segrar. Med facit i hand är det ändå det sämsta utfallet på 20 år för svenska proffstjejer.
Mimmi och Sophie såg också till att två fina sviter hölls levande. På LPGA har Sverige tagit minst en seger varje år sedan 1993, på LET får vi gå tillbaka ända till 1983 för att hitta ett blankt svenskt år.
I rättvisans namn ska påpekas att Anna Nordqvist och Sophie Gustafson under 2010 spelade hem lagtävlingen European Nations Cup till Sverige och att Anna själv vann ett inofficiellt LPGA-evenemang, inbjudningstävlingen The Mojo 6 på Jamaica i våras.
Men det känns ändå tunt, i väntan på att den nya generationen ska etablera sig och ge ny stjärnglans åt svensk damgolf. Vad Anna Nordqvist kan i sina bästa stunder vet världen redan. När Caroline Hedwall, Pernilla Lindberg, Louise Larsson och kanske någon mer slagit ut i full blom kan det bli riktigt kul.
Annika komplicerar statistiken
När vi läser siffror och räknar segrar bakåt i tiden är det ofrånkomligt att återkomma till Annika Sörenstam. Denna unika idrottskvinna har med sina ojämförliga framgångar – 87 (åttiosju) toursegrar 1995-2008 – helt snedvridit det statistiska underlaget. Utan Annikas ständiga närvaro i rullorna är det lätt att hitta flera år som en svensk pessimist gärna skulle kalla magra.
Det bästa svenska golfåret i historien, sett till antalet segrar, är 2002. Då blev det sammanlagt 21 titlar på de fyra tourerna. Av dessa vann Annika elva. Även 2005 vann hon elva, då av totalt 20.
Sedan genombrottsåret 1994 (12 segrar) har svenskar och svenskor med Annika Sörenstam som lokomotiv vunnit minst tio gånger varje år. Fram till i år, då det alltså stannade vid nio.
På herrsidan ska vi främst glädjas åt att Sverige haft ett riktigt bra år på Europatouren. Med totalt sex vinster (Robert Karlsson och Peter Hanson två var, Fredrik Andersson Hed och Richard S Johnson var sin) noterades den statistiskt näst bästa säsongen i historien. Bara det gyllene året 2006 (nio svenska ET-segrar) har varit bättre.
Nu är 2011 års säsong redan igång och nya stora svenska framgångar är förhoppningsvis att vänta. På alla fronter.
Kanske kommer också den där första majorsegern på herrsidan. Det hör liksom till att efterlysa den inför varje nytt år.
