För bara tio år sedan hade England en enda spelare bland de 100 bästa i världen. Landet kunde inte ens få ihop ett Dunhill Cup-lag värt namnet, eftersom den enda stjärnan Lee Westwood inte spelade.
Golfkrisen var ett väl känt faktum i landet, som blivit bortskämt av framförallt Nick Faldo under två decennier.
Sedan dess har uppenbarligen något hänt.
Lee Westwood är numera världsetta.
Ian Poulter, Luke Donald och Paul Casey ligger bland de elva främsta på samma rankinglista. Och lägger man till nordirländarna Rory McIlroy och Graeme McDowell har det förenade kungadömet alltså sex spelare av världens elva bästa.
Det är förstås inte utan att han undrar hur i hela världen det är möjligt med en sådan scenförändring på så kort tid.
– Den enkla förklaringen är givetvis att de sporras av varandra och förbättrar sig tillsammans, precis som de svenska spelarna har gjort tidigare. Men vi ser också frukten av vad vi kan kalla Faldogenerationen. De här killarna har valt bort andra sporter för att satsa på golf och det tror jag är en viktig faktor, säger engelska golfjournalisten Mark Garrod på nyhetsbyrån PA Sports.
Han bevakar regelbundet Europatouren på plats och har sett sitt arbete förändras radikalt under de senaste åren.
– För några år sedan hade jag kanske 8-10 spelare att hålla koll på om man räknade in irländarna. Nu är det hur många som helst och jag hinner inte prata med alla, utan bara de som har gjort riktigt bra ifrån sig. Ta exempelvis Harrington, Casey eller Donald. Dem har jag inte bytt ett ord med här i Dubai och ändå är de hyfsad bra med, säger han och skrattar.
Att Lee Westwood blev världsetta har givetvis haft enormt stort genomslag i den traditionsrika golfnationen. Garrod tror också att det kan hjälpa spelarna som ligger snäppet där under att ta ytterligare ett steg.
– Räkna med att Poulter, Casey och Donald kommer att jaga efter honom. Nu har de sett att det är möjligt att ta det steget, säger Garrod.
Men enligt expertisen kommer det inte att stanna vid de framgångar som åtnjuts i dag. Det finns många unga brittiska talanger på väg uppåt och dessutom investeras det betydligt tyngre i golf och andra idrotter från statligt håll numera.
– Det är en enormt viktig faktor för framtiden. Nuförtiden får unga spelare komma ut och tävla och lära sig livet ute på touren. Att lära sig slå bollen bra är viktigt, men det är ännu mer betydelsefullt att skaffa erfarenhet av att resa och uppleva andra miljöer, kulturer och typer av golfbanor, säger den engelska golfjournalistlegenden John Hopkins och fortsätter med att ge beröm till en svensk:
– Vi har ju fått en bra amatörcoach från er i form av Peter Mattsson. Han är mycket bra och omtyckt och har också en del i de framgångar vi upplever just nu.
Men om det är uppåt i England, Nordirland och Irland så är tongångarna betydligt dystrare i golfens vagga Skottland. För sedan Colin Montgomerie nådda karriärens zenit har nationens spelare haft oändligt svårt att etablera sig i världstoppen. Bara Martin Laird (49) och Stephen Gallacher (89) är bland de 100 främsta på världsrankingen.
– Det ser inte så ljust nu. Laird är bra och kanske kan slå igenom ordentligt, men annars känns det inte så hoppfullt just nu, säger skotska golfjournalisten John Huggan.
Å andra sidan var det förmodligen så det lät söder om gränsen för ett tiotal år sedan.
Nu äger England golfvärlden.
