”Royal Birkdale – min favoritbana”

År 2000, ett år innan Women’s British Open fick majorstatus, sträckte Sophie Gustafson armarna i luften på Royal Birkdales 18:e green.  
– Den här banan passar mig, så om någon ska komma ifatt mig måste de spela väldigt bra, hade hon då sagt innan det avgörande slutvarvet.

Ett decennium senare dunkar Sophies hjärta fortfarande lika hårt för linksbanan i det majestätiska dynområdet vid Southport.

– Det här är en väldigt speciell plats för mig. Royal Birkdale är min favoritbana, säger hon och ler.

Ombytlig charm
Det är givetvis ett uttalande som kantas av sentimentala värderingar. Men Sophie har också alltid fallit för banans ombytliga charm. För henne finns det helt enkelt inga tråkiga ronder på Royal Birkdale.   

– Jag tycker det är så roligt med vinden och vädret. Du spelar samma bana men i helt olika skepnader varenda dag. Man kan gå förbi vissa av fairwaybunkrarna och undra varför i hela friden de ligger där de gör. Nästa dag när vinden har vänt helt så ligger du i den.

Men det handlar inte bara om just Royal Birkdale. Sophie myser av att komma ut på linksbanor i största allmänhet där hon får testa sitt register i full frihet, och under förhållanden som inte riktigt hör till vardagen på många av banorna på LPGA Tour.

– Jag är en spelare som gillar att slå olika typer av slag – höga, låga, draw eller fade – och ha dem i bagen, även om man sällan får använda dem. På den här typen av bana där man är väldigt utsatt i vinden. Marken är hård, och om man inte har format slaget emot vinden så går första studsen med vinden, och då är man ofta borta. Landningsytan som man kan jobba med blir då så väldigt liten om man inte kan forma slagen åt rätt håll.       

Ingen fara med knäet
Jämfört med fjolåret då Sophie knep en seger och två andraplatser har det hittills inte slagit gnistor om 2010 års säsong. Det är en dock en ganska stabil svit av resultat som radas upp i statistiken, som hittills toppas av 10:e platsen i Kraft Nabisco. Ett litet orosmoln har funnits i form av den knäskada som uppstod strax innan US Open, men enligt henne själv ska inte denna utgöra något hinder under årets sista major.

– Jag känner inte av den direkt, men kan fortfarande inte vara ute och springa. Lördagen innan Evian var jag ute och testade ett pass. Efter det hade jag ont i tre dagar efteråt. Det ligger där fortfarande, men det är inget som stör mig.

Största frågetecknet inför torsdagen är istället om hon ska byta ut sin träsjua mot en järntrea.

– Jag fick en ny järntrea skickad till mig idag, eftersom jag hade den glömt den hemma. Eventuellt plockar jag ut träsjuan och lägger i trean. Men jag är inte helt säker ännu. Det finns några hål där träsjuan kan vara rätt bra för utslagen.