”Nästa gång bultar ditt hjärta, Robert”

Hjärtat bultade plötsligt snabbare. Och kraftigare.

Varje synaps i hjärnan tändes och släcktes, signalerna for fram fortare än vanligt.

Och plötsligt togs varje steg med en märkbart förväntansfull studs.

I alla fall bland oss som precis sett Robert Karlsson göra en eagle så självklar att man nästan undrade om det var på låtsas.

Och Robert då?

Ja, han lyfte vänsterhanden, tackade artigt för applåderna och kritade ner trean i scorekortet. Sen gick han med sina vanliga, drygt meterlånga kliv mot 13:e tee.

Bara några hål tidigare hade man aldrig kunnat urskilja att det som utspelades framför ögonen på oss var ett fängslande kapitel i segerstriden av en major.

Publikleden var aldrig mer än dubbla, decibelnivån på applåderna hade inte skrämt ens en treåring och stämningen – tja, den var lika lugn som Robert Karlssons ansiktsuttryck.

Men efter eaglen på tolfte hålet – som förde Karlsson till minus åtta, blott ett slag från ledningen – började situationens magnitud märkas i allt högre grad.

Från angränsande hål kom fotografer springades med andan i halsen och teleobjektiven i hasorna.
Från den sakta växande publiken kom ett och annat ”let’s go Sweden!”.
Från väst kom en lätt bris.

Den 93:e upplagan av PGA Championship var inne på sista versen.

Nu skulle det avgöras.

Och mitt i detta stod Robert Karlsson. Med en ärlig chans att spela in sig i historieböckerna som Sveriges förste manlige majorsegrare. En situation han ägnat den stora merparten av sitt vuxna liv för att nå.

Men Robert, han drog bara tillbaka axlarna precis så som han alltid gör inför ett golfslag, sträckte på ryggraden och adresserade bollen – som med självklara svingar transporterades från punkt a till punkt b och slutligen ner i hål.

Inga konstigheter. Inga stressade beslut. Inga tecken på att vara tagen av stundens allvar.

Par på 13.

Par på 14.

Klockan fem i halv sex, lokal Atlanta-tid, avfyrade Robert en järnfyra på 15:e hålet som på allvar fick oss att tro det enda som nu kunde stoppa svensken från segern var att det försprång Jason Dufner och Keegan Bradley hade inför finalvarvet helt enkelt var stort för att kunna hämtas in.

Den mycket svagt högerskruvade järnfyran visade nämligen att Robert hade full kontroll över sitt spel. Han visste precis hur han behövde slå slaget, vågade utföra det och kunde njuta av att fem, sex sekunder senare se bollen landa precis där den skulle, säkert på vänstersidan av 15:e green.

När den efterföljande birdieputten retfullt smekte hålkanten utan att trilla i märktes att även medspelaren Charl Schwartzel, som grimarserade besviket, börjat hålla en tumme för svensken.

Mitch från Memphis – staden vars PGA Tour-tävling Robert Karlsson de senaste två åren slutat tvåa i – berättar medan Robert går från 16:e tee varför han gillar svensken. Mitch tycker att Robert Karlsson är en golfens gentleman, som alltid ger en bekräftande gest, tar emot och tackar för publikens applåder.

Han har helt rätt. Katrineholms Karlsson är fin ambassadör för sig själv, för Sverige och för spelet.

Han skulle vara en alldeles utmärkt spelare att få slå den, för Sverige, historiska första segerputten i en major.

Att så inte blev fallet den här söndagen kan härledas till en olycklig lerklump, en blixtsnabb Bermudagräsgreen och en tappad spoon.

Även om Robert och caddien Alastair tog en stund på sig för att diskutera klubbvalet inför inspelet på 16:e kan man inte beskylla nån av dem för ett felbeslut – normalt flyger Karlssons järnsexor inte 190 meter i motvind.

Birdieputten på 17 hade Robert tränat under inspelsvarven, medveten om var flaggan skulle stå på söndagen, och han visste att den var blixtsnabb. Ändå överraskades han av precis hur elektriskt snabb den faktiskt var denna söndageftermiddag.

Den spoon han slog från 18:e tee var en miss. Den gled ut till höger och från fairwaybunkern fanns inga möjligheter att försöka nå green på två.

Tre tappade slag till par de sista tre hålen, men egentligen bara ett dåligt slag.

Så små är marginalerna i en major.

Skillnaden mellan storslagen svensk golfhistoria och Keegan Bradley skulle förstås kunna kokas ner till en olycklig lerklump.
Karlsson hade efteråt kunnat klaga över sin olycka.
Vi hade kunnat skriva om den.

Men som Robert själv sa är det ”sånt som händer”.

Och 41-åringen från Katrineholm var efteråt nöjd med hur han spelat sig in i den situation han tränat tusentals timmar för att nå och, väl där, hanterat den förtjänstfullt.

Därför ska vi inte heller se det här som att Robert söndagen den 14 augusti 2011 brände sin chans till majorlycka. Tvärtom lämnar han Atlanta Athletic Club en tungt positiv erfarenhet rikare.

Förhoppningsvis är det den erfarenheten som nästa gång gör skillnaden.

Som ser till att det nästa gång är Roberts hjärta som bultar både hårt och kraftigt när han får chansen att begrunda tyngden av Sveriges första herrmajorseger.