Miraklet i Medinah

Putten var 1,5 meter och förhållandevis rak.

Martin Kaymer tog några djupa andetag, slog till och när bollen slutat rulla försvann den under jord – och skickade spelarna i Europas Ryder Cup-lag i motsatt riktning.

Det par som tysken svarade för på Medinahs 18:e hål gav seger i matchen mot Steve Stricker och resulterade i den poäng som fullbordade en mirakelvändning som i stort sett ingen trodde var möjlig. 6-10 hade förvandlats till vad som småningom blev 14,5-13,5 efter att Francesco Molinari grejat en delning mot Tiger Woods i den sista matchen.

– Vi visste att vi hade chansen och vi lyckades skriva historia, det här var helt otroligt. Det är det bästa lag jag någonsin har sett, sa matchvinnaren Ian Poulter som plockade fyra poäng för Europa. 

Matchen, vändningen och slutscenerna kommer att gå till historien som en av de största händelserna som golfen över huvud taget har sett och den dramatik som bjöds den här vackra septembereftermiddagen saknar motstycke.

Europa visste att man behövde satsa allt på ett kort och presenterade en laguppställning där de vassaste knivarna i lådan hade placerats i toppen. José Maria Olazábals taktik var att få upp mycket blått på tavlan i ett tidigt skede, för att få amerikanerna att tvivla och den röststarka Chicagopubliken runt Medinah att skruva ner volymen.

Det lyckades perfekt.

För Luke Donald satte snabbt klorna i Bubba Watson. Rory McIlroy, Justin Rose och Paul Lawrie kom också i gång bra och kopplade grepp på motståndarna. Det här såg till att skapa det flyt som Europa har saknat och som mestadels har varit på amerikansk sida under de två inledande dagarna av Ryder Cup.

När sedan Lee Westwood och den så fantastiske Ian Poulter lyckades plocka sina matcher och rädda hem poängen så riktades alla världens blickar emot de fyra  sista matcherna och den press som spelarnas utsattes för var näst intill omänsklig. Matematiken var enkel, förutsättningarna okomplicerade för oss som stod på sidan – men för spelarna såg trycket nästan outhärdligt ut. Europa behövde få med sig två poäng för att nå 14-14 – och därmed behålla Ryder Cup.

Sergio Garcia fixade den första när Jim Furyk bröt ihop på sluthålen.

Peter Hanson gick bet när åkte dit mot Jason Dufner på det allra sista hålet.

Och kvar på banan fanns bara Martin Kaymer och Francesco Molinari – som betraktas som två av de svagaste korten i Europas lag.

Men till slut blev de alltså matchvinnare.
– José Maria kom upp till mig på 16:e hålet och sa att laget behövde min poäng. Det spelar ingen roll hur du gör det, bara leverera. Jag gillade det. Och lyckligtvis klarade jag av att hantera det och sänkte den där sista putten. Det är något jag kommer att minnas i resten av mitt liv, säger Kaymer.

Runt den 18:e greenen samlades släkt, vänner, caddies och spelare och scenerna som bröt ut var smått kaotiska.

Kanske var det i chock, möjligen också i beundran men mitt i röran stod den amerikanska coachen Davis Love III och såg precis lika lugn och samlad ut som tidigare.

– Jag har ingen reaktion ännu. Vi är mest stumma allihop. Nu vet vi hur det kändes för dem i Ryder Cup 1999, sa Love.

Runt omkring honom ekade sångerna och champagnekorkarna smattrade mot en mörknande himmel.

Ett ohämmat firande hade bara tagit sin början och sannolikt pågår det fortfarande.