(Foto: Christer Höglund)
Det meckas inte så mycket i bagarna där ute i och med banans mjuka och beskedliga uppenbarelse. Men Carl Pettersson väljer i alla fall att gå lite links och stuva in några längre järn, som bänkats under de vanliga veckorna på bermuda, krypven, krokus, hibiskus, liljekonvalj och annat sedvanligt PGA Tour-gräs.
– Jag har tagit ut min träfemma och min hybridfyra, för att ta in en järntrea och en järntrea. Även om det inte blåser så passar det bra att slå lågt och rakt.
Senast Big Dog fick lufsa runt på The Old Course i full frihet var under 2002 års Dunhill Links.
– Ja, det är inte så att jag inte känner igen mig här. Men jag spelade första varvet nu och det kändes bra. Det är viktigt att hitta linjerna från tee.
Att det finns en del linksgolf i Carl Pettersson märkte vi 2006 där han slutade delad åtta på ett betonghårt och läckert sönderbränt Royal Liverpool. Under sina tidigare sju starter i The Open har han faktiskt bara bränt kvalgränsen en endaste gång.
– Jag tror att linksgolf passar mig. Jag tycker om att slå olika typer av slag, men det beror också på hur vädret är. Om det blåser mycket så blir det bara låga punchar hela vägen. Men det är kul.
2015 startades lite trögt för Big Dog. Men under de tre senaste tävlingarna har den delade 12:e platsen i John Deere Classic och femteplatsen i Greenbrier Classic gett indikationer om att Pettersson är på gång i rätt riktning.
– Jag har spelat riktigt bra under en och en halv månads tid, och har väl bara scorat bättre. Veckorna innan spelade jag okej, men fick inte riktigt betalt för det. Men under det senaste veckorna har jag puttat och chippat bättre. Det är konstigt med golf. Bara man får till några grejer rätt så rullar det på. Och det är vad som har hänt.
