KRÖNIKA: ”Nu börjar nästa Mastersdrama”

Det var ett läckert birdiefyrverkeri som tog Alex Norén till ledarbollen men andra egenskaper som gjorde att han lämnade den som segrare. För om de inledande dagarna på PGA National har handlat om att spela offensiv attackgolf och försöka komma så nära varje flagga som möjligt så ställde finalronden frågor av helt annan och mer tålamodskrävande karaktär.

Men den här dagen hade 32-åringen svar på allt och vad vi fick uppleva var en fyra timmar lång uppvisning i kontroll, riskminimering och måttfullhet och om någon gång det långa spelet gäckades av de skånska vindarna så hade Norén hela tiden ett felfritt närspel att falla tillbaka på.

Han säger själv att han inte kunde andas ut förrän han sänkte putten på det 17:e hålet och han har förstås rätt i att det här är en bana där mycket kan hända och historien har lärt oss att det aldrig är klart förrän det är klart. Men från sidlinjen upplevde vi de sista nio hålen som en enda lång, men mödosam, triumffärd för Norén på väg emot hans fjärde titel på Europatouren och den andra i hemmatävlingen – för det fanns absolut ingenting som talade för att han skulle tappa sin fyraslagsledning.

Så egentligen blev det aldrig riktigt spännande och jag kom vid flera tillfällen på mig själv med att engagera mig mer i hur Jens Dantorp och Sebastian Söderberg i vice-ledarbollen hanterade situationen och att de två killarna till slut landade på en delad tredjeplats är nog faktiskt väl så imponerande som Alex Noréns seger.

Men om Nordea Masters-söndagen var odramatisk så är mina förväntningar på spänning betydligt större de närmaste veckorna, eftersom helgen bjöd på vissa förvecklingar rörande valet av spelplats för nästa år.

Avtalsmässigt är läget kristallklart.

Det är Bro Hof som gäller, för så såg överenskommelsen ut när Lagardère köpte tävlingen av Björn Örås för ett par år sedan.

Men vad det har viskats om under en längre tid blev plötsligt uppenbart i helgen.

För när Örås i en SVT-sändning konstaterade att han och Bro Hof förbereder sig för att arrangera Masters 2016 så kände sig Lagardère tvingade att omgående skicka ut ett pressmeddelande där det fastslogs att inget var klart och avtalet under omförhandling – och detta blottade givetvis en tydlig spricka i relationen. Möjligen har arrangören fått mersmak efter ett par lyckade år på PGA National, som verkligen har omfamnat tävlingen och gjort allt för att visa att Masters hör hemma i Skåne och därför har man nog också börjat tvivla om Bro Hof verkligen är platsen där det finns en möjlighet att utveckla tävlingen i den riktning man vill.

Sedan vet jag också att det finns fler klubbar som visar intresse och uppvaktar Lagardère. Det är väl redan en illa dold hemlighet att klassiska Barsebäck och Göteborgsanläggningen Hills finns med i den kön, men enligt initierade källor lär också en annan klubb i Stockholmsområdet vara intresserad av att ge sig in i spelet om evenemanget.

Och med så många intressenter så blir det förstås lättare att överväga en flytt från Bro Hof – även om det kommer att kosta att bryta avtalet med Björn Örås.

Jag har tidigare förespråkat att tävlingen bör vara en bred angelägenhet och ansett att en rotation mellan golfhuvudstäderna Malmö och Stockholm är att föredra för att sprida intresset – och i grunden har jag inte ändrat uppfattning i den frågan.
Men efter att ha bevakat den här tävlingen på plats under så många år har det blivit mer och mer uppenbart hur väsensskilt evenemanget blir, beroende på valet av spelplats. För om Stockholmstävlingen är de kommersiella intressenas högborg och en plats dit många kommer för att syna, synas eller nätverka så är arrangemanget i Skåne mer designat för den genuint golfintresserade besökaren. På parkeringen här utanför står mängder med husbilar parkerade för hela veckan, runt banan ser man många golfgäng som kombinerar golftittande med några egna ronder på närliggande anläggningar och om kvällarna utgör Lilla Torg inne i Malmö en naturlig och intim träffpunkt för såväl besökare som spelare.

Även om jag personligen föredrar den atmosfär som uppstår i Skåne så tror jag att båda behövs och med tanke på att båda platser är att betrakta som landets likvärdiga golfhuvudstäder är det också rimligt att dela evenemanget.

Oavsett vilket tycker jag att Nordea Masters både har funnit och accepterat sin nya och något nedskalade form där inga utländska stjärnor köps in och ambitionerna att bli en av Europatourens största tävlingar har också tonats ned. Startfältet i årets upplaga var både tunt och skört, vilket blev extra tydligt när Dubuisson lämnat sent återbud och Jiménez missat cutten – och vi saknade profiler att fästa blicken vid under helgens spel. Men kanske är det också så att vi överskattar betydelsen av detta. För så länge Stenson finns med i startlistan så skulle vi troligtvis kunna skicka ut Bokskogens H65-lag som komplement och folk skulle ändå komma och kolla.

Så på det hela taget får vi anse att det här blev en rätt trivsam och välbesökt tillställning och är det något man ska anmärka på så tycker jag att det är i saftigaste laget att ta 400 spänn för en dagsbiljett under helgen om du har fyllt 17 år.

Men nu börjar spelet efter spelet och det ska bli oerhört spännande att följa intrigen som ska utmynna i var Alex Norén ska försvara sin titel om ett år.