Torsdagen regnade bort. Spelet inleddes på fredagen den 13:e och väderprognosen inför söndagen kan även med välvilliga ögon bäst beskrivas som dygnsur.
Det går inte att säga annat än att oturen i flera avseenden hånflinat Evian Championships debut som damgolfens femte major rakt i nyllet. Mästerskapet spelades tidigare i juli, men valet av september som nytt speldatum var högst medvetet. En av anledningarna? Det är den ”torra månaden” i Évian-les-Bains – både juli och augusti brukar bjuda på blötare väder.
Inledningen av årets septembermånad bjöd också på torrt, varmt väder i området vilket gjorde att Evian Resort Golf Clubs nyrenoverade bana var så hård att tävlingsledningen till och med diskuterade hur de skulle kunna göra greenerna mjukare inför tävlingen. Innan de hann nå ett beslut i den frågan tömdes drygt 100 nederbördsmillimeter över banan inom loppet av sex dagar.
Resultatet blev en inställd öppningsdag och med mer regn i prognosen bestlutade LPGA att korta ner tävlingen till 54 hål istället för att, som ursprungligen planerat, köra 36 hål på söndagen.
Här tror jag att ett felbeslut fattades.
Majormästerskapen är och ska vara de allra tuffaste, viktigaste och mest prestigefyllda prövningarna som finns i golfens proffskalendrar. Att det därför är 72 hål som gäller är en icke-fråga.
Sedan är jag förstås inte dummare än att inse att det hade varit en oerhörd utmaning att lyckas få in 72 hål den här gången, förmodligen hade det krävts spel ändå in på tisdagen nästa vecka. Ett scenario som innebär en rejäl mängd ombokade flygbiljetter, hyrbilar och hotellbokningar. För att inte tala om de tv-tablåkrockar som gjort att det vore mer eller mindre omöjligt för en arbetande omvärld att hänga med i avgörandet och att publik och sponsorer kvar på plats vore lätträknade även för en femåring.
Frågan är bara om inte det är ett pris värt att betala, åtminstone när alternativet är att – i det här fallet dessutom i den första upplagan av tävlingen att spelas med en majorstämpel – en asterisk får adderas jämte segrarinnans namn för att ange att det bara spelades 54 hål. För mästerskapets möjligheter att etablera sig som en major tror jag att 54-hålsstarten kan komma att bli en besvärande omständighet i omvärldens ögon.
Räddningen för premiärupplagan av Evian Championship kan dock stavas Lydia Ko.
Amatörspelaren från Nya Zeeland är nämligen bara 18 hål ifrån att skriva ett sensationellt stycke golfhistoria. Blott 16 år gammal har Ko redan vunnit fyra proffstitlar och är redan inför veckan rankad sjua i världen, trots att hon bara spelat 22 rankinggrundande tävlingar (jämfört med i genomsnitt 52 för övriga topp 10-spelare).
På lördagen svarade tonåringen för en kliniskt perfekt uppvisning från tee till green och för alla utomstående verkade Lydia kolugn i situationen. Bara ett slag från ledningen har Ko skaffat sig chansen att på söndag kliva in i historieböckerna som den överlägset yngsta majorsegrare hittills.
Om det händer kommer rubrikerna, texterna och minnena av den första upplagan av Evian Championship att domineras av Lydia Ko och inte den snöpliga starten med ett nedkortat, väderplågat mästerskap – ett öde som tävlingen knappast gjort sig förtjänt av.
För Franck Riboud och Mike Whans skulle hoppas vi att ingen talar om för Ko att mästerskapets framtid vilar på hennes späda 16-åriga axlar.
