Eftermiddag var på väg att bli kväll och publiken hade samlats vid sluthålen för att hylla en ärrad, gammal hjälte. Men det hördes aldrig några applådåskor eller högljudda jubel för Jesper Parnevik i segerns dal den här gången.
Däremot ljudet av en kropp, vars alla värkande beståndsdelar förenades i ett enda högt, tydligt och desperat: ”Stopp. Det räcker nu”.
Så jag är ledsen mina vänner, men jag tror faktiskt att det är dags att vi tar farväl av vår älskade Jesper Parnevik nu.
Efter tolv hål av andravarvet tvingades han lämna banan och årets Scandinavian Masters skadad, i en golfbil och utan resultat i scorekortet – och det var en oerhört smärtsam syn att se, den här gråtrista julifredagen när värmen plötsligt tagit sommarlov.
Men det var dessvärre heller inte direkt oväntat.
Nu sägs det visserligen att det var nacken den här gången och inte den rygg som han haft så stora problem med inför tävlingen, men jag vet inte om det spelar någon större roll. Efter ett liv i golfens tjänst och med oändligt många träningstimmar på övningsområden runt om i världen är det tydligt att Parneviks hälsa sviktar så betänkligt att han knappast längre klarar av den påfrestning det här spelet innebär.
Särskilt inte om man vill tävla på högsta nivå och varför skulle man nöja sig med något annat när man heter Jesper Parnevik, har vunnit fem titlar på PGA-touren och varit en slarvigt läst resultattavla från att vinna The Open?
Men Parneviks förbannelse är också att vägen för att ta sig tillbaka till toppen är oerhört påfrestande och komplex. Även om han skulle kunna rehabilitera sin kropp tillräckligt bra för att kunna börja träna igen, så kliver han i så fall omedelbart in i den onda spiralen igen. För ska du kunna nå till golfens allra högsta nivå igen räcker det inte med en touch, finess och fantasi, utan den enda gångbara medicinen är hårt nötande och massor av bollbankande – och det pallar inte längre kroppen med.
Dessutom har han inte längre någon gräddfil kvar in i tävlingarna, utan kommer att tvingas kvala eller förlita sig på inbjudningar, vilket gör det oerhört svårt att planera ett vettigt spelschema.
Sedan kan man också fråga sig vad som är kvar att bevisa för 45-åringen.
Det finns visserligen svenskar och svenskor som vunnit både fler, större och viktigare tävlingar, men det har aldrig existerat en mer populär spelare än Jesper Parnevik och jag tror det dröjer innan vi får fram en lika färgstark karaktär igen. Han har hanterat livet i offentligheten föredömligt, lärt sig spela det mediala spelet och utnyttjat detta maximalt, vilket har gagnat både hans egen karriär och image Men han har också varit en enorm förebild, men en inverkan på golfutvecklingen i Sverige som inte kan överskattas.
Att han saknar den där eftertraktade majortiteln svider säkert, men det tror jag å andra sidan redan att han har lärt sig leva med.
Så det finns egentligen bara en enda rimlig anledning till att han skulle fatta beslutet att återvända till golfen efter det här skadeuppehållet, som väntas bli ett halvår.
Att han älskar spelet för mycket för att lägga av.
Men om det är skälet borde han kanske tänka på att han aldrig mer kommer att kunna spela det om han gör ännu ett målmedvetet försök att nå toppen igen.
Är det värt det?
