Det är få tillfällen då verkligheten överträffar dikten.
Det är sällan idéer, drömmar och visioner i själva verket lever upp till de upptrissade förväntningar som en gång fanns på planeringsstadium och runt påkostade arkitektritbord.
Särskilt om de får storvulna och lätt pompösa benämningar som Victory Valley.
Men efter den här dagen, den här fullständigt galet sanslösa golfsöndagen, kommer namnet på den mäktiga amfiteater kring Bro Hof Stadium Courses två sista hål vara för evigt inristade i den svenska golfhistorien.
Tack vare Richard S Johnson.
Tack vare Anders Timell.
Det där sista känns förstås fullständigt overkligt att både säga och skriva, men innan jag sätter igång hyllningskören för Johnson så måste vi faktiskt slå fast att mannen som The Open-vinnaren Louis Oosthuizen nyss kallade för ”The craziest guy I ever have met” faktiskt hade stor del i den här segern, kanske större än vi förstår. Han lyckades återigen med konststycket att hålla kompisen Stanley på glatt humör i de pressande omständigheterna, men han var också delaktig i läsandet av linjerna på de undulerade greenerna och klubbade för tredje dagen i följd upp Johnson på det 17:e hålet – med lyckat resultat och bra birdieläge som följd.
Med det sagt tror jag heller inte att Richard S Johnson varken vill, orkar eller törs ha den totalt hämningslöse Timell på bagen en vecka till.
Vi har varit ganska bortskämda med dramatiska upplösningar av den här tävlingen under 2000-talet. Robert Karlsson har förlorat ett särspel, liksom Henrik Stenson, medan Peter Hanson vann på Arlandastads sista hål efter en tuff fight mot bland andra Pelle Edberg.
Inget av tillfällena kommer givetvis i närheten av det vi nyss upplevde.
För att vinna Scandinavian Masters är en sak.
Att göra det genom att dränka en tiometersputt på den sista greenen i sin hemstad inför en publik som försöker skrika bollen i hål på en scen som är fullständigt anpassad för ändamålet är något av de största en svensk golfspelare kan uträtta.
Richard S Johnson säger det själv efteråt och låter helt uppriktig när han kallar segern för en femte major.
För även om Masters tappat delar av sin forna glans och status så har de svenska spelarna själva vuxit upp med tävlingen; besökt den, lärt, längtat och närt drömmen om att en gång i framtiden vara som Jesper Parnevik, Joakim Haeggman eller en Peter Hanson.
Det är till den skaran svenska vinnare han nu sällar sig, men sättet han gjorde det på är fullständigt unikt.
I alla fall bland herrarna.
Men som allt annat när det gäller svensk golf har givetvis Annika Sörenstam redan gjort samma sak innan.
Först på Barsebäck 2005.
Sedan ett par kilometer uppåt vägen för fyra år sedan, när hon besegrade Lorena Ochoa på Bro Bålstas 18:e i en oförglömlig duell.
Men hon hade i alla fall inte Anders Timell på bagen.
Och det är nog vad vi, lustigt nog, kommer att minnas mest av Stanleys vackra seger när vi vandrar genom dalen med det vedertagna namnet Victory Valley om 25 år.
