”Vad kunde jag ha gjort annorlunda”. Det är en fråga som garanterat kommer att loopas till utmattningens gräns i Davis Love III’s huvud under de närmaste veckorna.
Av kaptenens egna fyra val var det trots allt bara Dustin Johnson som skrapade ihop mer än en poäng. Och medan firma Olazabal dök upp på tee och fairways under de sista hålen för att backa upp Kaymer och Molinari med taktiskt snack intog Love en på ytan betydligt mer passiv hållning.
Men oavsett vilken inverkan detta egentligen hade på utgången förtjänar Davis Love III ändå golfvärldens oreserverade hyllningar på en viktig punkt. För vi ska inte förminska banuppsättningens roll i den elektriska golffest som manglade oss sönder och samman under söndagskvällen.
Medinah No 3 brukar kämpa sig in på den övre halvan på rankinglistorna över nordamerikas 100 bästa banor. Men likt många andra arenor för Ryder Cup rättfärdigas värdskapet för detta mäktiga evenemang mer genom andra parametrar som logistik och geografi än layoutens egentliga förtjänster.
Även om Medinahs tredje givetvis också har uppenbara kvalitéer som matchspelsbana sätter värdkontinentens kapten till stor del tonen för evenemanget i sin uppsättning av banan. Och Davis Love III valde att presentera den med beskedlig ruff på en knapp halvdecimeter. De primära skälen till detta var enligt honom själv att försöka trigga publiken med många birdies samt att ge ärkeköttare som Dustin Johnson och Bubba Watson möjlighet till full utväxling från tee.
De som främst vann på detta var dock vi i TV-soffan och golfen i stort.
Istället för att gäspa åt defensiva klubbval från tee väcktes en och annan surmulen grymtning över spelare som kanske borde klivit ned en klubba eller två (Hej Martin Kaymers drive på 18!). Runt greenerna lyste det alltför vanliga 60-gradersvispandet i fetsalladen med sin frånvaro. Utanför fairway lämnades spelarna också med få lägen där riskerna verkligen vägde tyngre än möjligheterna, vilket möjliggjorde episka räddningar som Keegans wedge på hål 15.
För vad testar golfarens register bäst: Att hacka ut sig i sidled eller få chansen att satsa mot greenen om man klarar av att leverera den väl avvägda fade som efterfrågas?
Samma välkomnande upplevelse genomsyrar för övrigt tydligt den senare generationen av amerikanska banor – exempelvis på Bandon Dunes i Oregon – där spellinjernas svårighetsgrad och inte underlagets klipphöjd till stor del formar slagets utmaning. Att denna avlägset belägna resort fortsätter att expandera i det tuffa klimat som råder på den inhemska golfmarknaden är ett faktum som får tala för sig självt.
Men det räcker med att backa bandet till 2010 års Ryder Cup på Celtic Manor för att inte underskatta hur uppsättningen påverkade dramaturgin i matcherna på Medinah. I Wales valde Monty att släppa upp ruffen till en dryg decimeter. Detta var tillräckligt för att beröva banans avslutande par 5 på all dramatik då både hålets längd och svårigheten att kontrollera slagen från lägen utanför fairway bara gav ett evigt gnetande med ospännande wedgar på tredjeslagen.
Så tack för att du skapade förutsättningarna för en fantastisk söndag, Davis Love III. Golfen glöder absolut mer när den handlar om att våga, och inte bara att undvika.
