Se Lennarths birdieputt på 18
Tidigare krönikor
Inbeelievable, men jodå – Därför slår Inbee Park oddsen
Så vinner man på Old Course – Vad krävs för att vinna på The Old Course och vilka är segerkandidaterna?
”St Andrews – de stora ögonblickens arena” – Väntar ännu ett oförglömligt ögonblick denna vecka?
Jag hade nog nästan bestämt mig. Att den här krönikan skulle få rubriken ”tråkig öppningsdag”.
Missförstå mig rätt nu. Med svenska ögon sett var denna British Open-torsdag förstås en succé. Sju av tio spelare gick under par. Våra två största svenska stjärnor, Anna Nordqvist och Caroline Hedwall, var båda bra med efter öppningsvarvet och pratade positivt om sitt spel efteråt.
Men på det stora hela var det ju en ganska ljummen majortorsdag. Banan spelades på grund av de okaraktäristiskt snälla väderförhållandena alldeles för lätt. Utan vinden som försvar är The Old Course en relativt snäll skapelse där de landningsytor som i en 15 sekundmeter stark sidvind framstår komplett omöjliga att hitta nu plötsligt var näst intill omöjliga att missa med bra slag.
Dessutom kom Inbee Parks rekordstart av sig, ingen av de tyngsta förhandsfavoriterna sköt bort sig och egentligen var dagen mest en transportsträcka i väntan på att den vind som prognosmakarna varslat om skulle anlända på fredagen.
Om det inte vore för en fullständigt fantastiskt prestation signerad Camilla Lennarth.
I den tredje sista bollen för dagen spelade denna 25-åriga Stockholmstjej sitt livs golf i karriärens första majorrond. Dessutom på den sannolikt största och häftigaste scenen av alla, The Old Course i St Andrews.
Och hon gjorde det med ett steg och ett leende som var lika självklara som den birdieputt hon rullade i på 18:e hålet.
Lennarth inledde veckan i måndags genom att knipa den allra sista kvalplatsen som återstod till tävlingen. Hon gjorde det med en åtta timmar lång bilresa från förra veckans tourtävling och bara ett fåtal timmars sömn i kroppen och behövde i slutändan göra två birdies på tre hål i det tolv tjejer stora särspelet för att överhuvudtaget få chansen att pegga upp på golfvärldens mest berömda tee denna torsdag.
Väl där var hon, fullt förståeligt, nervös.
Men allt det släppte efter en fairwayträff, en greenträff och en sänkt birdieputt.
”Då tänkte jag ’fan va skönt, nu har jag åtminstone lyckats göra en birdie i den här tävlingen'”, sa hon efteråt.
Det skulle bli ytterligare fem innan det var dags att signera scorekortet.
Samtidigt som solen sakta börjat sänka sig över St Andrews silhuett, lufttemperaturen sjunkit några grader och det enda som bröt tystnaden i den stillsamma scenen var gälla måsskrik lyste Lennarth, i sina ceriserosa byxor, upp densamma.
Hon gick med lugna, bestämda steg uppför 18:e fairway och kunde blicka ut över golfens mest ikoniska och avbildade kuliss. Fast själv såg hon nog mest bara den gula flagga som indikerade målet för den Callawayboll hon dittills under ronden med självsäkra svingar placerat på samtliga av Old Course fairways och greener.
Ett precist inspel, en perfekt avvägd putt och en knuten näve senare hade Lennarth spelat sig hela vägen upp i delad ledning i majordebuten.
I tisdags förklarade Lennarth att några större resultatmässiga förväntningar på veckan egentligen inte fanns. Hon var mest bara ”väldigt glad över att vara här och oavsett hur det skulle gå ville hon bara försöka njuta av varje ögonblick och ta in allt”.
När jag efteråt frågade om hon kunnat göra precis det, njuta av varje ögonblick och ta in stunden, var svaret givet: ”Ja, jag njöt till fullo.”
Det var kanske det allra skönaste svaret att höra, för just precis det hon upplevde den här kvällen – där karriärens första majorrond rundades av med en birdie på sista hålet för delad ledning – kommer hon aldrig att få uppleva igen. Men minnena av det kommer hon med all säkerhet att bära med sig och värdesätta högt resten av livet.
För oss som stod bredvid var det en ynnest att få bevittna den enastående prestationen från första parkett.
Så tack, Camilla Lennarth – du gjorde den här majortorsdagen till en av de mest minnesvärda!
