Det är bara några skälvande timmar tills spekulationerna ebbar ut och initierade förhandstips och gissningar reduceras till åtta namn på ett papper som ska spela fyra matcher mot åtta namn på ett annat.
Men en sista formell programpunkt återstår i ett presstält som varit tomt, glest och tyst hela veckan men som nu har börjat fyllas på med journalister från båda sidor av Atlanten.
Det väntas presskonferens med Suzann Pettersen.
Suzann – eller ”Tutta” som hon kallas hemma i Norge – är Europas superstjärna nummer ett och etablerad i världstoppen sedan tio år tillbaka. När vi ser henne på tv-bilder från golfbanan så möter vi ofta ett sammanbitet, buttert och engagerat ansikte, men utanför banan kan hon vara både charmig och rolig.
Den här torsdagen tycks mungiporna ha fastnat i ett konstant tio-i-två-läge och det klingande, norska skrattet hörs ideligen från podiet. Om det sedan beror på att hon sitter tillsammans med den befriande avspända och underbart naiva 17-åringen Charley Hull, eller att det äntligen är dags för den match som hon älskar så mycket vet jag inte – men sannolikt är det en kombination av båda.
Pettersens roll har aldrig varit viktigare än nu.
Visserligen har norskan varit med sex gånger tidigare och på papperet varit en av lagets absoluta nyckelspelare sedan debuten på Interlachen 2002. Men den europeiska bredden på toppen har alltid varit bred och hon har kunnat smälta in i mängden av stjärnor som Annika Sörenstam, Carin Koch, Laura Davies eller Sophie Gustafson. I ett lag med sex rookies och ytterligare två spelare som aldrig har spelat Solheim Cup i USA är hon nu tämligen ensam, även om Catriona Matthew spelar i samma liga.
Jag vet inte om det passar henne att träda fram ytterligare ett steg på den största av damgolfens scener och jag har egentligen ingen aning om hur hon kommer att reagera på utmaningen att leverera de poäng som förväntas från henne själv – och samtidigt vara en av lagets ledare och vägvisare.
Men jag hoppas att hon gör det bra, eftersom det är ett av de få halmstrån Europa har att greppa efter i en match där de är rejält nederlagstippade. För om norskan kan se nollställd och nedslagen ut när det handlar om individuella tävlingar så får hon en helt annan skepnad när det drar ihop sig till Solheim Cup. Det är knutna nävar, höga jubel och en energinivå som förhoppningsvis kan spilla över på de andra europeiska spelarna.
Jag har länge väntat på hennes absoluta genombrott i världstoppen, om man nu kan säga så om en spelare som rankas som världens tredje bästa. Men givet hur fasansfullt skicklig Pettersen är och hur ofta hon är med och segerstrider så tycker jag att det mer och mer framstår som en gåta att hon inte har tagit fler tunga titlar en det LPGA-mästerskap hon vann för sex år sedan – och ska vi söka svaret på den så är det nog puttningen vi borde börja med att titta på. För från tee till green är hon helt oöverträffad och gör få misstag – också under press. Puttningen är egentligen inte heller dålig, men möjligen har vi sett en tendens att hon puttar sämre under avslutningsvarven av majors.
Det här skulle kanske kunna vara en faktor som borde bekymra oss lite, här på Colorado Golf Club.
För vi kommer knappt att se en enda missad fairway under de här dagarna, eftersom det vid somliga tees framstår som att spelarna har en hel delstat att sikta på.
Så allt talar för att det kommer att utmynna i en puttningstävling och svårighetsgraden är ordentligt uppskruvad. Just nu rullar det 13-13,5 på stimpen och Anna Nordqvist beskrev nyss greenerna som de snabbaste hon har puttat på. Adderar vi dessutom en hel del elaka unduleringar så är en logisk analys att många hål kommer att vinnas via parputtar från 1,5-2 meter.
Så låt oss hoppas att det är Suzann Pettersens vecka också på greenerna.
Europa behöver henne, kanske mer än hon vill erkänna själv.
