Nej, jag tänker ibland tillbaka på hur Robert Karlsson fascinerades av hur Greg Norman jobbade med bollen i vinden. Av samma anledning är det också väldigt kul att nu se Juli Inkster och Laura Davies vara med och hugga friskt på samma bana.
De är trots allt spelare som i sina bästa stunder gläntar på dörren till en annan dimension av golfen.
Rent resultatmässigt behärskar Yani Tseng och Michelle Wie linksgolf lika bra eller bättre än damerna jag nämner ovan.
Men de här raderna handlar inte om hur många – utan om hur det går till.
Efter dagens rond sitter Laura Davies i intervjurummet och ondgör sig lite över hybridklubbornas utbredning. De yngre spelarna har bara en typ av slag att plocka fram med dessa, anser hon.
I ett längre järn ser Laura ett helt annat register öppna sig. När hon ställer sig där med en trea i näven handlar det plötsligt om multifacetterad improvisationskonst i den högre skolan.
Högt, lågt, vänster, höger, rullande eller stigande.
För henne är allting är möjligt med dessa verktyg.
Laura har visserligen en järntvåa av spelförbättrande karaktär – den påminner om en hybrid säger hon. Men i nästa ögonblick understryker hon noga att det fortfarande är möjligt att forma slagen med denna.
Juli Inkster hävdar att hennes sving känns som smör när hon verkligen hittar rätt känsla.
Hon kan egentligen inte beskriva det i ord, säger Inkster.
När spelet inte sitter är det just denna känsla hon letar efter. Inget annat.
Några timmar senare sitter Michelle Wie på exakt samma plats och berättar statiskt om hur hon både arbetar med Dave Pelz och David Leadbetter.
Juli Inkster, Michelle Wie och Laura Davies.
Tre kvinnor som utövar samma spel – men till viss del ändå inte.
