Tidigare krönikor
KRÖNIKA. ”St Andrews – de stora ögonblickens arena” – Väntar ännu ett oförglömligt ögonblick denna vecka?
Den är omtalad, ändlöst fotograferad och de mest ikoniska hålen igenkända av alla. Men vad är egentligen kännetecknande för The Old Course och vad krävs för att lyckas här?
Tja, jag sparkar förmodligen in en fullkomligt vidöppen dörr när jag skriver att nyckeln är att undvika bunkrarna. Men det är precis det svar du får, oavsett vilken spelare du frågar.
Och det ligger förstås mycket i det – Tiger Woods kliniskt perfekta uppvisning i spelstrategi när han vann The Open på Old Course 2000 utan att besöka en enda bunker under 72 hål är kanske det allra bästa beviset.
Precis som på många andra linksbanor är det bunkrarna som styr spelet på The Old Course. Skillnaden är bara den att även om de utgör lika tydliga hinder här som på exempelvis Royal Lytham, där det dessutom finns nästan dubbelt så många, och du vet om att de finns där så ser du dem sällan förrän din boll letat sig ner och lagt sig till ro i botten av någon.
Nu kan man förstås argumentera att detta knappast borde vara något problem för världens bästa golfspelare, som i flera dagar spelat in på banan, funderat över var de inte får missa och dessutom i bakfickan bär på en banguide där vartenda hinder finns utmärkt. Bara för att de inte syns från tee eller när inspelen ska slås så finns de ju liksom där precis lika mycket.
Men golf handlar ju till så oerhört stor del om tillit. Både till sin egen förmåga men i högsta grad också till de synintryck som ständigt – och ofta undermedvetet – inhämtas från omgivningen. När du adderar en 10 sekundmeter stark vind till ekvationen blir det ännu viktigare – och svårare – att verkligen lita på vad du vet och inte vad du ser.
En väl utarbetad och genomtänkt spelplan, som tar med olika vindriktningar och styrkor i beräkningen, är därför både a och o.
Men sen gäller det ju förstås att kunna slå slagen.
När vi ögnar igenom av listan på tidigare vinnare av British Open och Open Championship som avgjorts på The Old Course går det att dra vissa slutsatser om den kravspecifikation som ställs på spelaren som vill lyfta pokalen på söndag eftermiddag.
En initial iakttagelse är att många verkligt fantastiska och under sin tid dominanta spelare vunnit här – Peter Thompson, Bobby Locke, Jack Nicklaus, Seve Ballesteros, Nick Faldo, Tiger Woods och Lorena Ochoa.
I regel är de stora mästarna smarta golfspelare, de är generellt bäst på att ”tänka” golf och de som kommit allra längst i att lista ut gåtan hur man på bästa sätt förflyttar bollen från tee till kopp på minst antal slag. En förmåga som inte ska underskattas på Old Course. Banan är egentligen en enda lång kavalkad i spelstrategi, där den röda tråden är att ju längre till vänster du håller från tee, desto säkrare är det men samtidigt blir inspelsvinkeln för den som vågar gå mer till höger – och ta sig an bunkrar och ärttörnebuskar – klart mer inbjudande.
Flera vinnare på The Old Course har haft bra tryck i bössan – Nicklaus, Ballesteros, Woods, Daly, Ochoa – och även om det knappast går att plocka isär Old Course genom att maxa drives så finns det en klar poäng i att slå långt eftersom du jämfört med fältet kommer använda kortare och i regel mer precisa klubbor från tee och in mot greenerna. Särskilt med vinden rakt i nyllet blir det avgörande att fortfarande kunna slå tillräckligt långt för att spela bollen till de optimala punkterna på fairway eller green.
Thompson, Locke och Faldo är dock tre exempel på att det på Old Course går att väga upp för mer blygsam slaglängd med en ypperlig känsla för hur man spelar linksgolf.
Med det här i bakhuvudet, vilka segerkandidater vaskar vi på förhand fram ur årets startfält?
Tidigare vinnare av tävlingen, som visat att de besitter kvaliteterna som linksgolf kräver bör förstås ha goda förutsättningar att lyckas. Karrie Webb, Catriona Matthew och titelförsvararande Jiyai Shin är namn som dyker upp i huvudet. En annan spelare som inte bör negligeras när det gäller att spela linksgolf är vår egen Anna Nordqvist, vars amatörinsatser på banor som North Berwick och Royal County Down imponerar stort.
Om det ska bli en longhitter som tar hem det, varför inte Caroline Hedwall eller engelskan Jodi Ewart Shadoff. Båda hanterar det långa spelet med bravur, har fint tryck i drivarna och dessutom slutat topp-5 i varsin major i år.
Sen kan vi förstås inte bortse från en viss 25-årig sydkoreanska i de här diskussionerna. Inbee Park har redan visat att hon är en stor mästare och har också ett bra facit i British Open. Men framförallt tar sig Park runt golfbanor till synes helt oberörd av yttre omständigheter och har nog förmågan att stirra ett lika risigt som oförtjänt bunkerläge rakt i ögonen, le och gå vidare.
En egenskap som lär visa sig väl så viktig för att behålla tålamod, skärpa och score intakt i 72 hål den här veckan.
