Det är ett år vi kommer att minnas som Henrik Stensons och i ljuset av vad han har gjort så får de flesta minnesbilder från 2013 en betydligt blekare ton.
Det är motiverat och begripligt.
Men det är också lite orättvist.
För det finns andra ögonblick som förtjänar ramar med guldkant när vi lägger placerar dem i minnenas arkiv och givet den kontext händelserna inträffade i så kommer vi om ett antal år att ha anledning att se tillbaka på dem som moment som förändrade golfhistorien – faktiskt ännu mer än vad Stenson gjorde.
Jag hämtar dem båda från tre kvalmiga augustidagar i den amerikanska stad som kallas för ”mile high city”, men som vi svenskar känner som Denver.
Det är alltid lätt hänt att man förstorar upp saker, skeenden eller händelser om man själv är i närheten av dess absoluta epicentrum och gärna målar upp dem som större, viktigare och mer betydelsefulla än vad de verkligen är eftersom man rycks med av atmosfären. Men i det här fallet bedömer jag ändå den risken som liten. För trots att jag stod tio meter bakom Anna Nordqvist på Colorado Golf Clubs 17:e tee den där lördagsförmiddagen i augusti så är det svårt att överdriva magnituden av vad vi precis hade upplevt – just eftersom inget liknande tidigare hade inträffat.
Nordqvist var, tillsammans med kompisen Caroline Hedwall, ett upp i en högdramatisk och förtätad match mot Morgan Pressel och Jessica Korda som kunde innebära att Europa tog ytterligare ett steg mot den efterlängtade och banbrytande bortasegern i Solheim Cup.
Fortfarande återstod dock mycket arbete, men uppe på den högt placerade teen fick Hedwall fick en märklig känsla:
”Tänk om hon sätter den”.
Infallet var givetvis lika naivt som orimligt, givet det faktum att pressen var enorm och att det aldrig tidigare gjorts ett hole in one i ett Solheim Cup tidigare förbättrade knappast oddsen. Men vad som hände sedan vet ni. Slaget var 159 meter långt, under klubbans sula stod siffran 7 och bollträffen nästan för bra, så under den långa luftfärden ned mot greenen nere i dalen bad svenskorna bollen att lugna ner sig.
Sekunderna senare lade den sig tillrätta i hålet och även om herrmotsvarighetens Ryder Cups 86-åriga historia kan se tillbaka på ett och annat makalöst slag som har avgjort matcher så finns det inget som kan komma i närheten av detta.
Nästa ögonblick kom dagen därpå, när dag gick mot sen eftermiddag och skuggorna över det prärieliknande landskapet började bli allt längre. De amerikanska jublen hade börjat dö ut, folk återvände mot parkeringen och resultattavlorna längs banan skickade samma uppgivna signaler som den bortflyende publiken.
Europa var på väg mot sin historiska seger och på den 18:e greenen hade en svenska chansen att bli spelaren som gjorde det overkliga verkligt.
Det var oerhört passande.
Caroline Hedwall hade dominerat den här matchen från början till slut, ställt sig först i kön när det gällde Lotta Neumanns laguttagningar och gång på gång visat att hon inte bara hörde hemma på den största scenen av dem alla, utan dessutom ägde den.
Hon hade vunnit fyra matcher av fyra och nu fanns bara en fråga kvar att besvara.
Putten var en dryg meter, lätt nerför och gällde både seger i matchen mot Michelle Wie och hela Solheim Cup. Dessutom skulle den innebära att hon blev första spelaren sedan matchen startade 1990 att vinna fem individuella segrar.
Bollen var aldrig någon annanstans än mitt i hål – och sedan kunde det stora partajet att braka loss i Colorado.
Vad den klassiska segern kommer att få för historisk betydelse vet vi egentligen först om något eller några decennier, men om vi här och nu ska ge oss på en första snabbanalys så tror jag att den kan visa sig blytung. Europas vinst i Denver föregicks ju av ytterligare en blågul seger på Killeen Castle och de två händelserna har gett matchen nytt, livgivande syre och fött många härliga rivaliteteter som vi bara har sett början av eftersom både Europa och USA nyss har gått igenom ett välbehövligt generationsskifte. Det kommer att skapa härlig magi och knivskarp konkurrens i framtida fighter och förstärka Solheim Cup som damgolfens absoluta flaggskepp när det gäller att göra spelet tillgängligt för den genomsnittligt idrottsintresserade.
Därför är jag också oerhört glad att SVT:s Jens Lind har dokumenterat allithop. Så när nyårsdagsvesuvion är uppäten är det bara att slå sig ner framför den ovanliga golfdokumentären som visas på bästa sändningstid (SVT 20.00) för att hänga med på resan tillbaka till Colorado. Inledningen på entimmesprogrammet är möjligtvis lite småseg, eftersom matchen måsta sättas in i ett sammanhang och huvudpersonerna förklaras för den som inte lever sitt liv med golfen, men när det väl är gjort utlovas härliga bilder som ackompanjeras av Linds behagliga berättarröst och förmåga att skapa gåshud.
Så även om Henrik Stenson har snott det mesta av uppmärksamheten under det här makalösa golfåret, så försäkrar oss dokumentären om att dagarna i Colorado aldrig kommer att bli bortglömda och det ska vi vara glada för.
Gott nytt år!
Här har ni resten av 2013:
Årets torvgrop: Ni får förstås aldrig chansen att syna mig. Men jag påståra att om Stenson inte hamnat i den där torvgropen på Oak Hills 14:e under slutvarvet så hade vi haft en svensk majorsegrare nu.
Årets Gert Fylking 1: Adam Scott på Augusta.
Årets tristaste: Karin Sjödin var ju äntligen på väg att bli den spelare vi trodde, när kroppen pajade och förstörde i stort sett hela säsongen. Kan hon hitta tillbaka till samma nivå när hon gör comeback i vår?
Årets skribent: Sophie Gustafson. Gav härligt exklusiva insidesbilder från Europas Solheim Cup-lag här på golf.se. Grunden för en ny karriär är lagd?
Årets Gert Fylking 2: Phil Mickelson vann The Open på Muirfield. Givet hans svajiga relation till links genom åren – är inte det hans största seger?
Årets hallnötare: Adam Scott på besök i Haninges golfhall i vintras väckte ett och annat frågetecken. Med tanke på att han vann Masters ett par månader senare lär kön vara lång vid ingången i vinter.
Årets svenska – spelade – banor: Kristianstad Östra (klassisk golfkärlek), Viken (alltid Viken), Ullna (ännu bättre 2014?), Eksjö (varför har ingen berättat om den för mig tidigare?).
Årets se upp: Linnea Ström är på väg emot en amatörkarriär som lovar gott. Den svenska traditionen att plocka fram skickliga golftjejer lever – om än i mindre skala.
Årets alvedon: Vi ser tillbaka på ett 2013 som varit fantastiskt för svensk del. Men det är tack vare Stenson, Solheim Cup och ett par grejer till (Blixt, Lingmerth). Sett till bredden var det här en bedrövlig svensk säsong, utan segrar på LET och Europatouren (fram till Stensons finalvinst i Dubai). Det oroar!
Årets mini slam: Tre segrar på de tre första majortävlingarna gav Grand Slam-vibbar. Så blev det inte för Inbee Park. Men vilket år!
Årets fjärilar som ville ut: Nervös på ettan? Du är inte ensam. Jessica Korda hade svårt att hantera pressen på första tee i Solheim Cup, så hon släppte helt enkelt på trycket lite – och spydde.
Årets självmål: Ola Billger, sekreterare i bragdjuryn, sa att det inte hade spelat nån roll om Stenson hade vunnit en major också – priset hade ändå varit Johan Olssons. Och där nånstans dog intresset kring priset för oss golfare.
Årets frågetecken: Det har spelats massor med golf. Dessutom var medlemsminskningen mindre än tidigare. Var 2013 året då trenden vände, eller hur ska man tolka siffrorna?
Årets mest svenska golfupplevelse: Lilla niohålaren Alfta i Hälsingland en ljum sommarkväll. Men också en höstrond på Parkbanan i Hook, när vinden har mojnat och aftonsolen sänker sig över Hokasjön.
Årets nyårslöfte: Bärbag och sju klubbor som regel snarare än undantag.
Årets nyårsönskning inför 2014: Hoylake i juli. Där och då händer det.
