Hon stod mitt i fairway på banans tuffaste hål, det 18:e, med en bit över 180 meter kvar till hålet, vinden i ansiktet och två slags ledning.
Framför greenen vaktade vatten och runtomkring både bunkrar och ruff.
På spel stod en av de där majortitlarna som bevisligen är lika åtråvärda som svårfångade, även för spelare av Suzann Pettersens kaliber.
Frågan som satte fart på hennes synapser: ”ska jag gå för det eller lägga upp”.
Svaret: ”det vore för fegt att lägga upp och jag är en för bra spelare för att inte gå för det”.
Ett beslut som mycket väl kan komma att spela stor roll i hur Pettersens karriär en dag summeras.
Det finns förstås mycket som talar för att norskan hade spelat hem Evian Championship även om hon valt att spela sig kort om vattnet på andraslaget och sedan skyfflat upp tredjeslaget på green. Men bara genom att ha fattat det beslutet hade hon erkänt för sig själv att hon inte litade på sin förmåga att slå slaget som situationen krävde.
Som hon själv sa efteråt, hon är en för bra spelare för att inte ha gått för det. Och som det föll sig krediterade Pettersens beslut – och den efterföljande, lätt högerskruvade hybriden – självförtroendekontot med en rejäl insättning.
”Det är väldigt tillfredställande att slå slagen och sätta puttarna när du verkligen måste”, sa Pettersen på presskonferensen.
Just det, att leverera under majorpress, har norskan de senaste åren inte klarat fullt ut. Pettersen har elva topp 6-placeringar i majors sedan 2007 och fram till i söndags bara en seger. Inget dåligt facit förstås, men inte alls i paritet med vad omvärlden och Pettersen själv borde ha kunnat förvänta sig med hänsyn till den kapacitet hon sitter inne på.
På samma sju säsonger sedan 2007 har 32-åringen nämligen inte något år slutat sämre än sjua på penninglistan, bara missat nio cutter och varit konstant topprankad i statistiken över de som träffar flest greener på LPGA-touren.
Hon är helt enkelt en för bra spelare för att inte ha vunnit fler majors.
Det är därför hon på en presskonferens i lördags berättade hur hon kände att hon hade mycket ”unfinished business” ute på touren.
Jag frågade Anna Nordqvist, som var snabbt framme och dränkte Pettersen i champagne på 18:e green efter avgörandet, vad hon trodde att segern betydde för sin Solheim Cup-lagkamrat.
”Hon har kämpat hårt i några år för sin andra majorseger. Jag tror att det kan betyda otroligt mycket för henne.”, svarade Nordqvist.
Det tror jag också, av två skäl.
När Pettersen missade cutten i US Women’s Open i somras tvingade hon sig själv att ta en ärlig titt på sitt spel och rannsaka det i grunden. Hon kom fram till att puttningen behövde vässas. De senaste veckorna och den här veckan i synnerhet har hon gett sig själv ett utmärkt kvitto på att hennes spel med bagens kortaste klubba håller världsklass – en titt på statistiken från Evian visar att det inte fanns någon spelare som slog Pettersen på fingrarna när det kom till spelet på greenerna.
Dessutom visade sättet hon hanterade finalronden på, vilket kulminerade i beslutet att gå för det på sista hålet, att hon vågar vara med på allvar i de stora sammanhangen. Att hon vågar slå de avgörande slagen. Att hon vågar vinna – majors.
”Om jag vill bli den bästa spelaren i världen måste jag vänja mig vid att vara i den här situationen. Jag måste vänja mig vid känslan av att vinna tävlingar och att leverera under press. Det är vad jag tränar för. Det är därför jag kliver upp på morgonen.”, sa Pettersen efteråt.
Söndagens slutsekvens skickade en tydlig signal till konkurrenterna att Suzann Pettersen har bestämt sig. För att bli bäst.
Och att hon har vad som krävs för att nå dit.
