Tidigare krönikor
”Idrotten är grym” – Underbar i medgång, skoningslös i motgång. Därför älskar vi det.
”Tack, Camilla!” – Lennarth levererade minnesvärd majortorsdag
Inbeelievable, men jodå – Därför slår Inbee Park oddsen
Så vinner man på Old Course – Vad krävs för att vinna på The Old Course och vilka är segerkandidaterna?
”St Andrews – de stora ögonblickens arena” – Väntar ännu ett oförglömligt ögonblick denna vecka?
”135 meter.”, säger caddien.
”Okej, blåser det?”, frågar spelaren. ”Nix, gå rakt på”, blir svaret.
Spelaren rycker en järnsjua, slår upp den med sin favoritskruv till några meter ifrån det under inspelsdagarna lasermätta måttet till flaggan och tvåputtar 82 procent av gångerna.
Så ser tourtävlingar oftast ut. I British Open funkar det inte riktigt likadant.
Där du ena dagen slår wedge, behöver du en 20-gradig hybridklubba för att nå fram nästa. För att ha en chans att komma nära flaggan måste du skruva bollen från vänster till höger, in i vinden. Även om det ser ut som att en luftburen pitch borde funka bra är det fel slag, eftersom underlaget inte är mottagligt för slag som inte transporteras tätt intill markytan – i de flesta fall en putt.
Den kraftiga vinden tvingar dig att sikta 35 meter höger om målet för att ha en chans att överhuvudtaget vara nära när bollen lagt sig till ro. En vindpust förstör alla kalkyler och ger på en nanosekund helt nya förutsättningar. Trots att slaget var perfekt utfört skickade en fjärils vingslag på andra sidan jordklotet en vibration som gjorde att kullen, där bollen skulle studsa, istället för att ge en skjuts till vänster gav en rakt fram.
Tillfälligheterna i linksgolf är ständigt närvarande. Det är oberäkneligt.
Ett mästerskap där hela fältet, samtliga 144 spelare, går ut från samma tee gör det ännu mer oberäkneligt. Då det åtminstone med brittiskt väder snarare är regel än undantag att olika delar av startfältet kommer att spela i, ibland drastiskt, olika yttre förhållanden.
Veckans British Open var ett bra exempel på det. På torsdag var det mer eller mindre vindstilla hela dagen, på fredagen tilltog vinden ju längre dagen led, på lördagen var blåsten kraftig från start för att ständigt tillta.
Givetvis blev det väldigt olika förutsättningar för de olika spelarna, beroende på när de hade starttid.
Anna Nordqvist var en som fick känna av en ”dålig” lottning särskilt mycket. Det var förstås inte rättvist, men så är läget och det accepterade hon. Även om hon uttryckte besvikelse över att det blivit så.
I slutändan är golf inget annat än en utomhussport, som utövats i ett par hundra år. Lek med tanken hur det förmodligen såg ut i just St Andrews i spelets begynnelse, med får som gräsklippare och naturen som huvudbanarkitekt, gissningsvis fick de stå ut med lite slumpartade studsar på linksen.
Och hur rättvist och tillrättalagt det än är 51 veckor om året är det ganska befriande att i en tävling varje år låta de yttre elementen, väder och vind, styra spelet. Det blir roligt. Det blir oberäkneligt. Det sätter andra färdigheter på prov.
Ju fler slag en spelare har i repertoaren, desto större är dennes chanser. Ju mer förberedd en spelare är mentalt på den utmaning som bjuds, desto lättare har denne att behålla tålamod och fokus även när dåliga studsar hånler en rakt i ansiktet.
Därför blir det ett bra test på vem som är den mest fulländade utövaren, även om det inte är helt rättvist rakt igenom.
När vi recenserar årets British Open ska vi komma ihåg att segrarinnan Stacy Lewis spelade torsdags- och fredagsronden i de sämre förutsättningarna, med tidig torsdagsstart och sent spel på fredagen.
Samt att hon gjorde sju bogeys de sista 21 hålen på söndagen, men vägrade ge upp.
I golfens allra mest pressande ögonblick, sluthålen i en finalrond av en major, plockade hon sedan fram ett par fenomenala slag på 17 och 18 som fällde avgörandet.
Men för att överhuvudtaget sätta sig i den sitsen, där hon hade en möjlighet att avgöra tävlingen, krävdes att hon under 70 hål höll humöret uppe, accepterade varje dålig studs som banan delade ut och fortsatte gneta på.
Som hennes pappa Dale, som darrade i hela kroppen och kämpade för att hålla tillbaka tårarna, sa samtidigt som det stod klart att hon vunnit, ”hon gav aldrig upp”.
Det är ingredienser som krävs för att vinna ett British Open.
I slutändan var det nog kanske Åke Parmlid, Mikaela Parmlids pappa, som uttryckte det bäst.
”Du kan slå bra slag, men det räcker inte.”
Det måste man acceptera för att vinna British Open.
