I en allt glesare svensktopp är det lätt att sätta för hårt tryck på de spelare som vi hoppas på i framtiden.
I vår välmenade iver att leta upp potentiella arvtagare till Stenson, Karlsson, Hanson och den generation stjärnor som så länge burit svensk golf på sina axlar, så gör vi gärna talanger större än vad de är och hissar förväntningarna högre upp i skyn än vad som egentligen är rimligt och motiverat.
Men golf är sällan så enkelt.
Det är trångt på den snåriga och törnbeströdda vägen mot stjärnorna, historien är full av exempel på ungdomsstjärnor som aldrig slog igenom och många namn försvinner lika snabbt som de dyker upp
Men ska ni lära er ett så är det Marcus Kinhults.
Om ni inte gjorde det vid Nordea Masters i fjol, vill säga.
För redan då bekantade vi ju oss en aning med den här Skaftökillen, som enligt kategorisystemet betraktas som ”amatör”, men uppträder som allt annat än just det. Den gången slutade han på en bragdartad 21:a-plats i sin Europatourdebut, via två avslutande 69:or och därför man kan möjligen tycka att arrangören borde ha haft honom på radarn när man tryckte upp caddievästarna inför årets tävling. Men vi gör alla våra misstag.
För när solen har börjat sänka sig bortom rapsfälten och en mojnande vind skapar allt följsammare vågor i de rödsvingelklädda kullarna här utanför så meddelar den stora resultattavlan att 18-årige Marcus Kinhult är i delad ledning efter den första speldagen av Nordea Masters.
Det är roligt, men jag tycker att vi nödvändigtvis inte behöver göra så stor sak av det.
En rond gör ingen tävling och det finns få spelare på startlinjen som inte är kapabla att mejsla fram en 67-rond på den här banan, en dag när allt stämmer.
Så låt oss i stället prata om sättet han gjorde det på.
För att se Marcus Kinhult spela golf är en uppvisning i lugn, harmoni och självkontroll och om han säger att det pirrar lite i magen att pegga upp på Europatouren så är det åtminstone inget som märks i vare sig ansiktsuttryck, svingtempo eller scorekort. Han uppträder behärskat i såväl med- som motgång och tycks, trots sina unga ålder, ha lyckats omfamna den så eftertraktade ett-slag-i-taget-filosofi som alla strävar efter men så få klarar av att leva i. Och han gör det i en miljö och under ett tryck som han egentligen inte är van vid.
Så även om starten blev halvjobbig, med två tidiga par 3-bogeys så fortsatte han sin metodiska spelplan. Belöningen kom på de sista tio hålen, som han gick sex under par, och det hjälpte givetvis att han enputtade de åtta sista greenerna med hjälp av en snabb och förändrad puttrutin som inspirerats av Dave Stockton och Rory McIlroy. Men han har också utvecklat sin slaglängd och det är spännande att se hur han förvandlats från en beskedlig puffare till någon som verkligen kan plocka fram extrameter när det verkligen behövs för att väljare en aggressivare linje över en bunker eller ett vattenhinder.
Efteråt handlade många av frågorna hur han ska lyckas försvara och förvalta den här fina starten och jag är övertygad om att det är tankar som också kommer att snurra i Marcus Kinhults huvud efter torsdagens spel. Samtidigt så ser han betydligt mer långsiktigt på det här än bara fram till söndag och vad som än händer är den här veckan ännu en lektion i den skola som så småningom ska göra honom till vår näste storstjärna.
Om han är mogen att vinna redan nu?
Tja, jag tror faktiskt det även om jag knappast skulle sätta några större summor på saken.
Å andra sidan var det heller inget alternativ.
För på Svenska Spels listor över tänkbara segrarnamn inför tävlingen saknades Marcus Kinhults, men när jag kollar nu ser jag att det har korrigerats och att han plötsligt ger 38 gånger pengarna.
Och kanske får pappa Mikael en rättstavad caddieväst på sig under fredagen?
