Relaterat
Från ledning till missad cut – Snöplig avslutning sänkte Camilla Lennarths rond
Tidigare krönikor
”Tack, Camilla!” – Lennarth levererade minnesvärd majortorsdag
Inbeelievable, men jodå – Därför slår Inbee Park oddsen
Så vinner man på Old Course – Vad krävs för att vinna på The Old Course och vilka är segerkandidaterna?
”St Andrews – de stora ögonblickens arena” – Väntar ännu ett oförglömligt ögonblick denna vecka?
Precis lika underbar som idrotten är i medgång, lika obarmhärtig, brutal och utlämnande är den i motgång.
Det hade inte ens gått ett dygn sen Camilla Lennarth avslutat karriärens första majorrond i sensationell stil, med en lysande birdie på sista hålet som innebar 66 slag och delad ledning i British Open. När hon på fredagen hålade ut på samma green summerades rondens slag till 82 stycken, 16 sämre och tre för många för att klara cutten.
Oavsett den start hon fick i mästerskapet hade en klarad kvalgräns i karriärens första major varit en mycket imponerande prestation. Och hoppet levde hela vägen till The Old Course berömda 17:e hål.
Där kostade ett inte hundraprocentigt övertygat beslut inför andraslaget Lennarth chansen att få spela samtliga fyra varv i sin majordebut.
Efteråt var hon förstås ledsen, djupt besviken och irriterad över att hon inte fattat ett mer bestämt beslut inför inspelet till 17:e hålet. Vi är många som slarvat bort en golfscore i slutet av en rond, men väldigt få som gjort det i en major inför publik, media samt nära och kära. Vi kan förstås bara föreställa oss vad hon kände. Som hon själv sa ville hon ”bara kasta något hårt i väggen”.
Idrottsmän- och kvinnors oändliga tro på sin egen förmåga är nästan uteslutande nyckeln till deras framgång. När verkligheten sen inte ger det kvitto på den förmåga att prestera, som de investerar tusental och åter tusental timmar, engagemang och hjärta i att träna upp, är det ett hårt och smärtsamt slag mot självförtroendet.
Det fick Camilla Lennarth erfara på fredagen. Men samtidigt är det hur hon hanterar det, och alla framtida motgångar, som kommer att vara en viktig pusselbit i att definiera hur hennes karriär kommer att summeras en dag. I sammanhanget måste vi komma ihåg att ingen stor mästare, vare sig vi talar om Bobby Jones, Babe Zaharias, Jack Nicklaus eller Annika Sörenstam har undgått motgång och besvikelse under sina karriärer.
Hur Lennarth uppträdde direkt efteråt ska hon ha cred för. Läppen darrade när hon ställde sig framför svensk media och tålmodigt förklarade vad som hade hänt. Det kan tyckas att detta är en helt självklar del i en professionell golfspelares jobb, och det är det förstås, men jag har varit med om att flera, mer rutinerade spelare än Lennarth, inte insett just det. Hon kunde till och med bjuda på ett skratt under intervjun, men ansiktsuttrycket avslöjade precis hur ledsen hon var.
Att Lennarth var ledsen är förstås ett bra tecken, det visar ju hur mycket hon bryr sig.
Mikaela Parmlid har varit proffs i över tio år, spelat på världens främsta damtour LPGA i ett par, men som hon själv säger har hon ”haft så höga drömmar när hon var liten och velat så mycket”, men ”inte riktigt fått ut det hon velat” av karriären såhär långt.
Idag är hon 32 år fyllda och har en dotter som fyllde två förra veckan. Hon berättar att hon har mycket i livet som betyder väldigt mycket för henne och att resultaten på golfbanan inte längre är lika viktiga för hur hon mår och utvärderar sig själv.
Men nu befinner hon sig efter två varv i British Open i läge att utmana om golfens allra finaste av segrar, den med det stora prefixet – en majortitel.
Att det betyder mycket för henne är tveklöst.
”Det betyder jättemycket. Jag har velat bevisa, först för andra men nu bara för mig själv, att jag kan och att jag är så pass duktig.”, säger hon.
Just därför är idrottens inneboende karaktär så härlig, men också så grym.
Det betyder ju så oerhört mycket.
