Det kan vara en händelse som ser ut som en tanke men i samma stund som damernas Europatour rullar in i Sverige igen bryter borrkronorna slutligen igenom den sista väggen i tunnelbygget i Hallandsåsen, några mil norrut.

Jag vet ärligt talat inte vilket av de historiska ögonblicken som överraskar mig mest.

Vi kan i alla fall slå fast att inget av de två projekten har följt någon snitslad bana, stundtals framstått som fullständigt hopplösa och har tagit alltför lång tid innan de blivit verklighet.

Men nu är vi i alla fall äntligen här.

Helsingborg, Skåne, Sverige – och på ett Vasatorp som verkligen vibrerar av lika delar av spända förväntningar och stressad nervositet inför den vecka som ska sätta ett land och en region på damernas internationella golfkarta igen efter fem dystra år i skuggan.

Carin Koch och Caroline Hedwall kallade frånvaron av svensk tourtävling för ”pinsam” på sina presskonferenser och jag kan förstå det. Vi har varit en av världens ledande nationer på damgolfsidan sedan början av 90-talet och har haft spelare som åkt land och rike runt i jakten på titlar och pengar. Att de inte har haft en möjlighet att visa upp sig själva på hemmaplan och få bekräftelse och uppskattning av svensk golfpublik är lika tråkigt som att inte unga tjejer och killar fått chansen att se och inspireras av idoler som Caroline Hedwall och Anna Nordqvist live.

Dessutom är det givet att Sverige borde vara ett av fundamenten om kvinnornas Europatour ska kunna bygga sig starkare.

Därför ska vi vara glada över Helsingborg Open äntligen har blivit verklighet.

Men vi ska också känna oss ödmjuka inför det faktum att den här veckan kommer att avgöra mycket av tävlingens utveckling.

Det sägs att man aldrig får en andra chans till ett första intryck, så även om kontraktet är påskrivet för två år till efter den här upplagan och det på så vis finns en framtid tryggad för tävlingen så ska man också vara medveten om att den är tämligen skör. Sponsormarknaden är fortfarande vek och det tuffa införsäljningsarbetet inför kommande år skulle underlättas avsevärt med en lyckad premiär med täta publikled, god atmosfär och många besökare i sponsortälten.

Det finns ambitioner att tävlingen ska klättra på statusstegen och på sikt erbjuda prispengar på europeisk toppnivå, men i så fall måste de som sitter på pengarna vara övertygade om att Helsingborg Open blir den folkfest och manifestation för golfen som har utlovats.

Förutsättningar för en bra vecka saknas inte.

Startfältet är, med Europatourmått mätt, starkt och ingen av de största svenskprofilerna saknas. TC-banans presentation är fenomenal och håller hög internationell klass och när den dessutom ska få sträcka ut sig i 20-talet plusgrader hela veckan så kommer den att få chansen att skina i sin fulla prakt.

Den pusselbit som fortfarande saknas är publiken.

För spelare, media och förbundsmänniskor kan prata om en tävling i termerna att vi befinner oss på en golffest, men till sist är det bara åskådarna som kan avgöra om det blir så.

Vem som vinner?

Tja, att gissa på någon i trion Nordqvist, Hedwall, I K Kim vore väl knappast att sticka ut hakan för mycket, men ska jag vara ärlig känns inte det som den viktigaste frågan den här veckan.

Hur det blir är mer betydelsefullt än hur det går.