Det finns många bucklor som väger tyngre.
Det finns gott om segercheckar där nollorna är fler.
Men i en golfvärld där vi allt oftare tenderar att mäta framgång i kronor, ören eller rankingpoäng finns det lyckligtvis fortfarande utrymme att göra andra värderingar när en karriär ska summeras, analyseras och värderas.
För den som vill nå till djupet av svenska golfhjärtan går den snabbaste vägen dit inte via Dubai Desert Classic eller Sony Open på Hawaii.
Att vinna Nordea Masters, eller det som vi alltid har känt som Scandinavian Masters, är nämligen mer än bara en seger.
Joakim Haeggman, 44, vet allt om det där.
Trots att han inte har slagit en enda hink under året och bara spelat en handfull ronder har han pallrat sig till Bro Hof för att pegga upp i vår svenska stortävling ännu en gång. Han säger att han gör det för att han trots allt tror att han gå ut och prestera vettigt, men någonstans djupt där inne kan man också ana att han inte vill släppa taget om den tävling han har haft ett så intensivt kärleksförhållande med genom åren.
Är det något golfsporten är duktig på så är det också att hylla sina gamla mästare. Det är därför, tack vare den där segern 1997, som han får chansen att vara med även om det börjar bli ett tag sedan den skadebenägna kroppen levererade ett vettigt resultat.
Men det är också därför han, 16 år efteråt, fortfarande får ta emot hyllningar, hejarop och igenkännande nickningar utanför repen, eftersom det han uträttade bland Barsebäcks majestätiska tallkorridorer den där julisöndagen för evigt är inskrivet i den svenska golfhistorien och uppenbarligen något som folk ännu i dag kan relatera till.
Det finns dem som säger att en svensk golfkarriär inte är helt komplett förrän man har vunnit på hemmaplan, men det är att överdriva en smula. Stora spelare som Robert Karlsson, Henrik Stenson, Helen Alfredsson och Carin Koch kan ju vara rätt belåtna med vad de har presterat ändå och jag tror inte att de själva kommer att känna att det är något som saknas i prissamlingen om segern inte skulle komma.
Däremot är det uppenbart hur viktigt det har varit för dem som verkligen har gjort det.
Jag minns fortfarande Haeggmans tårar från 1997, liksom Peter Hansons 2008. Jag tror sällan jag har sett Annika Sörenstam så lättat uppsluppen som när hon plockade ner Lorena Ochoa i deras episka duell på Bro-Bålsta 2006 och vem kommer inte ihåg det sköna segervrålet Richard S Johnson levererade i den första Bro Hof-upplagan 2010?
Många hävdar fortfarande att det är varenda svensk golfspelares förbannade skyldighet att komma hem och spela svenska Europatourtävlingar så fort fosterlandet kallar, men jag köper inte det. Vi gör alla våra val efter eget tycke och smak och vad som passar oss bäst och så måste det få vara.
Sedan är vi också snabba att hylla de som tänker annorlunda och ”ställer upp” för svensk golf.
Jag tycker alltid att vi missar en nyans i det resonemanget.
Nämligen denna:
Vi kan ha synpunkter på att spelare inte kommer hem och vi får givetvis vara glada över dem som väljer att spela i Sverige. Men det borde väl vara roligt att en gång om året få chansen att komma hem och spela inför en uppskattande, tacksam och hyllande hemmapublik, istället för att det ses som en uppoffring att dyka upp?
Joakim Haeggman landade en lika oväntad som imponerande 73:a efter två ”gurkslag” men uppenbarligen också en del vettiga grejer längs vägen. Någonstans lever fortfarande hans förhoppningar om en hygglig fredag så han får fortsätta sin promenad på Bro Hof i helgen.
Jag tror han önskar att det vore Masters varje dag.
