Klubban slogs i det valnötsfärgade bordet klockan nio och landade där igen för sista gången en timme och 59 minuter senare.
Att frågan om hur uthyrning av golfbilar ska hanteras tycks ha varit Golfsveriges viktigaste under 2010, sett till att den var den enskilda punkt som ägnades i särklass mest tid under årets Förbundsmöte, kan man tolka på två sätt.
Antingen har Golfsverige enorma problem.
Eller så är det precis tvärtom.
Sett till vikande medlemstal och klubbar som har svåra ekonomiska bekymmer, så skulle man kunna tänka sig att det var det förstnämnda som gällde – men helgens mötessammankomst visar i alla fall att det finns en lust, vilja och ambition att lösa problemen. Jag tolkar det i alla fall som att det rustas rätt rejält för att möta den nya tiden och moderna golfspelaren från Golfförbundshåll.
I kulisserna arbetas det hårt med en ny finansieringsmodell och tankarna kring den dryftades på fredagens rådslag där engagerade människor vädrade åsikterna. Men jag skulle bli oerhört förvånad om inte Förbundsstyrelsen, eller delar av den, redan nu arbetar intensivt med frågan för att kunna bli betydligt mer skarpa till nästa års Förbundsmöte. Det behövs eftersom golfspelaren har genomgått en stor förändring de senaste åren och själv vill diktera villkoren för sitt golfspel, medan finansieringsformerna till stor del bygger på en äldre modell då alla stöptes i samma form.
Dessutom accepterade församlingen valberedningens förslag att välja in Guy Eriksson som ny styrelseledamot och det är givetvis också en medveten framtidssatsning. Eriksson är mannen som var med och startade Björklidens GK, Sveriges över tid mest omdebatterade distansmedlemsklubb, och har länge levt och verkat mitt i den verklighet som sedan några år tillbaka också har blivit Golfsveriges. Därmed känner han den ”vanlige” golfarens preferenser, har en stark tro på att göra nytta för de ”80 procent av golfarna som glöms bort” och brinner fortfarande för att göra golfen mer tillgänglig.
Så visst finns det framtidshopp för golfen, på många sätt och vis.
Ändå sitter jag här, med en gnagande känsla i magen över att det ofta är något som glöms bort i de här sammanhangen.
Jag uppskattar verkligen att det finns människor som brinner för siffror, organisationsförändringar, paragrafer och har kunskap, mod och lust i att lägga engagemang i de frågor som på sikt kommer att lägga en grund för ett fortsatt framgångsrikt Golfsverige.
Men spelet då?
Varför pratar vi aldrig om det?
Jag blev uppriktigt glad när Sofia Grönberg Whitmore valdes in i Förbundsstyrelsen för två år sedan och lika ledsen när hon lämnade i förtid året därpå. Jag vet inte om hon hade någon större framgång i styrelserummen eller intog någon framträdande roll, men bara att ha en gammal Europatourvinnare där gjorde mig i alla fall lugn, trygg och säker över att frågorna runt själva golfspelet i alla fall fanns på agendan.
I dag är svensk elitgolf kanske inte i fritt fall, men åtminstone på en betydligt lägre nivå än för bara några år sedan. Det kan vara en tillfällighet, men vi får inte se det så utan borde bli oroad och bekymrade och knyta näven i byxfickan för att förändra detta.
Den uppgiften vet jag att förbundskaptenen Katarina Vangdal har och tar på största allvar.
Men jag skulle önska att det diskuterades oftare i de här sammanhangen också. Liksom frågorna om långa rondtider, varför mindre än 30 procent av medlemmarna är kvinnor och hur placeringen av röd tee borde ligga i förhållande till gul.
Spelet.
Vi får aldrig glömma spelet.
