Toppstriden är tät och spännande; namnen som fightas om segern är de rätta för att skapa den folkfest som vi hade hoppats på. Men låt oss för en sekund rikta blickarna åt ett annat håll, bort från Caroline Hedwall, Anna Nordqvist, Camilla Lennarth, Pernilla Lindberg och tjejer vi definierar som framtid.
Det finns nämligen goda skäl att göra det.
För Helsingborg Open är inte bara en uppvisning av det bästa svensk golf har att erbjuda i dag eller kan vänta sig i morgon, utan också en avskedsföreställning här hemma för en av våra allra största golfprofiler genom tiderna.
Så när Helen Alfredsson vandrar uppför Vasatorps 18:e fairway på söndag borde hon få stående ovationer av publiken och efteråt borde konkurrenter ställa sig på kö för att ge henne en varm kram och ett tack. För det ger perspektiv att tänka tanken att varken damernas Europatour och svensk golfsport inte vore där den befinner sig i dag utan henne – och då talar jag såväl om allra högsta elitnivå som vardagsspelet där hemma på klubben.
När runor ska skrivas eller karriärer summeras ligger både superlativer och överdrifter nära till hands av hänsyn och respekt till den omnämnde.
Men i Alfredssons fall tror jag risken är liten, i synnerhet eftersom mycket av det hon har uträttat ligger långt tillbaka i tiden och är bortglömt.
Om vi bara tittar på meriter så ligger både Annika Sörenstam (långt) och Liselotte Neumann (en liten bit) framför. Men på Gullbringatjejens cv finns både en majorseger, Solheim Cup-vinster och sex titlar på LPGA. En annan pikant detalj i sammanhanget är att om hon fick räkna segrar i tävlingar som räknas som majors i dag så hade antalet titlar i de stora mästerskapen varit fem, eftersom vann Evian tre gånger och British Open vid ett tillfälle innan de fick majorstatus.
Trots de imponerande resultaten tycker jag i första hand att storheten ligger på ett annat plan.
Alfredsson har varit en av de där karaktärerna som har gjort golf intressant – och mindre tråkigt i de breda folklagren.
Hon har svurit så publiken rodnat, klubbor har dunkats i marken och hon har gastat och levt rövare.
Men Helen har heller aldrig haft långt till ett befriande skratt eller ett tveksamt skämt. Allt det här har genererat medialt utrymme och gjort henne till en av de sällsynta profiler som en undanskymd damtour så väl har behövt.
Hennes galna sätt passar inte alla och det har gett henne både vänner och fiender inom spelet.
Jag vet själv hur det är att försöka snacka med en grinig Helen efter en rond och hur irriterande hennes oförutsägbara lynnighet kan vara, men hellre det eftersom det vid nästa tillfälle sannolikt blir ett samtal med dynamik, spets och substans i stället för citat från mellanmjölkslandet om hur dagen har varit och att bilen går bra.
Att hon nu har bestämt sig för att sluta är varken överraskande eller tråkigt, utan bara den naturliga följden av en lång och slitsam karriär.
Men jag hoppas verkligen att Helens gärning inom golfen fortsätter länge till.
Hennes kunskaper, nätverk och driftighet kan göra henne till en ovärderlig kugge i ett svensk golfmaskineri i framtiden, kanske också i den tävling vi just nu följer.
Först ska hon bara avsluta årets upplaga.
Jag är övertygad om att hon kommer att göra det med den värdighet och klass det anstår en spelare av hennes kaliber även om hon förstås inte kommer att ha något med segerstriden att göra.
Men framförallt önskar jag att promenaden uppför 18:e hålet blir njutbar.
