KRÖNIKA. ”En gentleman och hans putter”

Om den kollektiva känslan på fredagseftermiddagen var en av tomhet – eftersom Jordan Spieth avslutat sitt rekordbrytande 36-hålslopp på Augusta National och varvat konkurrenterna redan innan de kommit ur startblocken och tv-sändningen börjat – så bjöd lördagen på den exakta motsatsen.

Vilken ”Moving Day” vi fick! Trots att en spelare sprungit ifrån fältet med fem, eller sju slag om vi räknar bort majororutinerade Charley Hoffman.

Trots att mediacentret på Augusta National erbjuder journalister möjligheten att konfigurera tv-skärmen vid bänkplatsen så att fyra olika delar av banan kan visas samtidigt hade det dubbla inte räckt till.

Var det inte en revanschsugen världsetta som lödde iväg en mäktig drive och rullade i långputtar för eagle så var det en återupplivad Tiger Woods som visade att han kan igen kan scora på en majorhelg. För att inte tala om det fyrverkeri en pånyttfödd Phil Mickelson eller birdiestinn Justin Rose bjöd på.

Augusta Nationals böljande kullar badade i solsken och mellan tallarna ekade publikjubel till toner av hålade bunkerslag och pumpande knytnävar vilket fick hela området att vibrera.

Då har jag inte ens berört Jordan Spieth. Den 21-årige Texas-sonen snackar lika mycket och härligt med sina golfbollar medan de seglar fram i vårluften som Arnold Palmer gjorde under sina glansdagar och hade knappast duckat en puttningsduell mot vare sig Billy Casper eller sin mentor Ben Crenshaw.

Och han är så pass omtyckt av sina konkurrenter att jagande Mickelson efter ronden ägnade sin tv-intervju åt att prata om hur trevligt det vore att få ha Jordan Spieth kring bordet under den traditionsenliga mästarmiddagen på tisdagen under Masters-veckorna.

Han fortsatte spela som i trans, hålade varenda putt han tittade på – även de han inte tittade på, vilket han inte gör på kortputtarna då han istället fokuserar ögonen på hålet.

När Spieth fullkomligen tvingade i birdieputten på 16:e så tog han sig till 18 under par. Så långt under par har bara en spelare tidigare befunnit sig i Masters-historien.

Tiger Woods. När han 1997 vann sin första gröna kavaj, sin första majortitel även, med tolv slag.

Hade Spieth stannat 18, eller fler, under par hade jag skrivit att den här tävlingen var över.
Efter dubbeln på 17 gör jag inte det.

Men det kommer inte spela någon roll vad Justin Rose, Phil Mickelson eller ens Tiger Woods och Rory McIlroy – i samma boll under finalronden, det hade inte ens Nike i sina vildaste drömmar kunnat regissera – gör imorgon.

Allt handlar om en gentleman från Texas och hans putter.

Precis som det gjorde för 20 år sedan.

Då hette cowboyen Ben Crenshaw och utan en gudabenådad insats på greenerna under en emotionell aprilvecka 1995 så hade Davis Love III haft en grön kavaj hängandes i Augusta Nationals klubbhus.

Kan Spieth följa i sin mentors puttspår och vinna en grön kavaj? Foto: Getty Images

På det 17:e hålet slog Crenshaw då vad han i efterhand beskriver som ”Den vackraste putt jag någonsin slagit. Den lämnade putterhuvudet med perfekt hastighet och du kunde direkt se att den var på väg hem” och avgjorde mästerskapet.

Detsamma kan inte sägas om Spieths puttning på det 17:e hålet under lördagen, där han noterade en synerligen sällsynt treputt – den ena av sammanlagt två stycken den här veckan.

Men i övrigt har han hållit en putt-clinic, på de absolut mest utmanande och svårnavigerade greenytorna i hela världen, som ni förmodligen borde tvingats pröjsa mer än radio och tv-avgiftens två tusenlappar för att se.

Fortsätter det en dag till kan Spieth och Crenshaw betta om dollarsedlar i puttningsmatcher på Augusta Nationals 17:e green, bägge iklädda sina gröna kavajer, när helst andan faller på.