KRÖNIKA: Du kan bli en av de bästa

I en golfvärld full av stora egon, svårgenomträngliga fasader och en ständig jakt på bekräftelse är det inte alltid lätt att skilja på vad som är charad och verklighet.

Därför är det intressant att lyssna på någon eller någon som inte alltid har Caps lock-funktionen aktiverad utan i stället väljer att tala om sig själv med betydligt mindre bokstäver.

Peter Hanson ska den här veckan sätta en effektull punkt (eller åtminstone ett kraftfullt kommatecken, eftersom någon silly season-tävling återstår) för det golfår som har varit karriärens bästa. Han har gått ledarboll och slutat på tredje plats i Masters, varit en del av det Ryder Cup-lag som vände på Medinah, vunnit två titlar under hösten och förflyttat sig till 19:e plats på världsrankingen. Dessutom kan skåningen i Dubai World Championship befästa sin andraposition på Europatourens penningliga.

Han sitter i en bil, på väg hem från en träningsdag på Jumeirah Golf Estates, och försöker hjälpa chauffören att hitta rätt bland Dubais kaosartade virrvarr av trafikarbeten. Rondellen som stod där igår kan vara ersatt av en viadukt i dag och det finns inga garantier att den asfalterade avtagsvägen till höger leder någon annanstans än rakt ut i obebodd öken. Hanson har varit här sedan 1996 och sett platsen, staden och det säregna landskapet förändras i sin strävan efter fulländning och kan efter otaliga besök konstatera att så aldrig kommer att bli fallet.

Samtidigt som gps-röstens delar ut förvirrade instruktioner om bilens position och nästa destination, så är Hanson betydligt mer insiktsfull och krass när det gäller sin egen.

För där vi andra ser en stjärna etablerad i toppen och en karriär i full blom, anser Hanson att det är en bra bit kvar till dess att bygget är färdigt och huset står stadigt. Han tycker själv att han visserligen har sett stora förbättringar i sitt spel de senaste åren, men att det fortfarande är en bra bit kvar till de allra bästa.

Dessutom är han tveksam om han någonsin kommer att nå hela vägen dit.

Han tror visserligen att en topp tio-placering på världsrankingen finns inom räckhåll och att han sneglat på vad Luke Donald gjorde, men säger att framförallt McIlroy och Woods har en växel som han själv inte kommer att hitta och att det därför inte känns helt realistiskt att han någon gång placerar sig trakten av rankingens förstaplats innan karriärens slutmål i Rio de Janeiro 2016.

På ett sätt känns det insiktsfullt att säga så, eftersom det möjligen ligger en del sanning i det.

Men på ett annat kan jag inte låta bli att tycka att han ligger lite väl lågt.

För få spelare i toppen i dag har en jämnare utvecklingskurva än Peter Hanson. Det finns många som har klättrat snabbare, tack vare några blytunga segrar, men det är inte många som har sett till att bygga det stabila fundament som skåningen har att stå på och därför är risken också betydligt mindre att han faller. Under de senaste 18 månaderna har han uppnått radikala förbättringar av sin puttning och vänt en av de svagaste länkarna till en styrka. Det finns ingen anledning att tro att han inte kommer att fortsätta med det, eftersom han med tryggheten att han sänker allt fler kortare puttar också kan slå de längre med större självförtroende och därmed sänka fler.

Dessutom har han via ytterligare styrka lyckats hitta fler meter med drivern och har nu slaglängder som är konkurrenskraftiga.

Därmed kan jag inte riktigt se vad som skulle begränsa svenskens chanser att bli en av världens absolut bästa spelare och som kan vara med och slåss om en eller flera majortitlar.

Någonstans, djupt där innanför den där sköna och befriande uppriktigheten, så hoppas jag att Hanson innerst inne börjar våga tro samma sak, eftersom det i min värld är grunden för att lyckas nå dit.