KRÖNIKA Drömmen försvann i en torvgrop

På resultattavlan läser vi att Jason Dufner vann och att marginalen ned till tredjeplacerade Henrik Stenson var tre slag. Den säregna jänkaren kunde till och med bromsa sig i mål med hjälp av två raka bogeys och ändå ha en behaglig kudde att utöva sin världsberömda dufnering på.

Så varför i hela världen ska vi börja älta och bråka om en fånig liten torvgrop?

För av resultatlistans hänsynslösa logik att döma så hade det ju ändå inte spelat någon roll om så Henrik Stenson hade fått pegga bollen ovanpå en rosa flodhäst för att slå sitt andraslag mot den upphöjda greenen på Oak Hills 14:e hål eftersom han ändå var så långt ifrån segraren.

Men med risk för att det ska låta som en dåres försvarstal så vill jag ändå hävda att marginalen är skenbar och att det var den här uppslagna torvan som otroligt nog kostade en svensk majorvinst den här gången.

Jo, så nära var Stenson faktiskt.

Inför det 14:e hålet låg svensken bara två slag efter ledande Jason Dufner. Svettiga parräddningar på tian och elvan hade följts upp med en lika briljant som förlösande birdie på det 13:e och svensken hade vad jänkarna så genialt men oöversättligt kallar ”momentum” på sin sida. En birdie till på det 14:e, som är ett av banans enklaste hål, skulle ta honom ytterligare ett slag närmare ledningen och efter utslaget kändes den utvecklingen ytterst sannolik.

Men det är skillnad på att slå ett 40-metersslag och göra samma sak från en torvgrop.

Stenson valde att öppna upp bladet en aning och försöka skära upp bollen från det risiga läget och möjligen var det fel beslut, eftersom klubban gick ner mer i marken än vad han hade planerat. Men jag vet heller inte om det hade spelat någon roll, eftersom ett slag med ett rakt blad och mer direkt på bollen inte nödvändigtvis är enklare att utföra.

Vad vi däremot vet är att bogeyn förstörde alla hans möjligheter att vinna den titel vi alla längtar efter.

Men jag kan fortfarande inte låta bli att undra vad som hade hänt om Jason Dufner och hans oerhört sköra puttstroke hade testats ännu mer. För bakom den där obegripligt nollställda fasaden finns uppenbarligen en annan person som känner obehag inför de korta puttarna. Han har visat det tidigare under veckan och han gjorde det igen på det 17:e hålet och den vetskapen är givetvis något som sätter tryck på de övriga delarna av hans spel och hans långa puttning. Så hur hade han egentligen reagerat om någon som Stenson verkligen hade utmanat honom under de allra sista hålen och gjort hans uppgift svårare?

Svaret får vi aldrig och det har heller ingen betydelse.

För ord som ”om” och ”men” är ointressanta i sammanhanget och det som räknas är inte hur utan hur många.

Så i kolumnen över svenska herrmajortitlar står det fortfarande en fet och smärtsam nolla och eftersom det här var årets sista stora mästerskap så får vi vänta till april innan vår nästa chans dyker upp.

Men Henrik Stenson och kanske framförallt den tämligen orutinerade Jonas Blixt ska vara stolta och glada över vad de har gjort på Oak Hill den här veckan och de erfarenheter de fick med sig kan säkert komma till användning i framtiden, om och när de hamnar i liknande situationer.

Fast det är ju ungefär vad vi brukar säga.

Nånstans kan man ju också känna att det börjar bli dags att alla dessa lärdomar resulterar i en tung titel.