Vissa dagar är det bara att sträcka händerna i luften och säga schack matt.
Vissa dagar finns det inget annat att välja på än att måla bilderna ljusa, använda en vokabulär där tonläget har hängt sig i dur och sedan är det bara acceptera att det känns som att man leder den officiella hejaklacken för Nordea Masters.
För här sitter jag ute på Bro Hof, när den mjuka kvällssolen kastar sina sista strålar över en helt blank vattenspegel, helt färdig efter en fullständigt galen fredag som saknar motstycke sedan tävlingen kom hit.
Handflatorna är svettiga, ögonen trötta och någonstans djupt där inne i huvudet ekar fortfarande de gälla tonerna av tävlingschefens Fredrik Hellkvists skratt från när han studerade ledartavlan efter speldagens slut.
Puttar rullade i från höger och från vänster, banrekordet tangerades två gånger, någon fixade 30 på sista nio, toppspelarna levererade exakt vad de kom hit för att göra och dessutom kom publiken ut i breda lager fastän det bara var fredag.
Och när ingresserna redan var skrivna och vi trodde att vi hade sett allt så kommer plötsligt en fullständigt okänd australiensare och dunkar i dubbla hole in ones under sin rond, för första gången i Europatourens historia.
Men det bästa är ändå detta:
Två ronder in i tävlingen finns det knappt något namn vi saknar bland de 20 bästa, flera av dem är dessutom svenska och ska vi hitta någon spelare som underpresterade och skickades hem så var det i så fall Darren Clarke, även om det knappast får betraktas som något världen hamnar i chocktillstånd över.
Därmed har vi alltså skapat grogrund för en riktigt rolig helg, här ute vid banan som döpts till skräckingivande Stadium men under fredagen mest påminde om en generös Mälardrottning.
För aldrig har banan spelats så enkel i Masterssammanhang som den här dagen. Den som inte grejade röda siffror i scorekortet tappade obönhörligen mark på fältet och att kvalgränsen till sist landade på rekordlåga två under par säger egentligen det mesta.
Det kan man möjligen ha synpunkter på.
Men att banan spelas lätt och det blir ett riktigt birdiepartaj under en av dagarna gör mig egentligen ingenting. Det är alltid roligt att spelarna får chansen att briljera och visa sin skicklighet i att utöva prickskytte mot enkla flaggor på mjuka greener och när dessutom vinden i stort sett är obefintlig.
I längden blir det däremot rätt endimensionellt att titta på och inte det test som i slutänden definierar den ultimata segraren. Så vi får hoppas att gänget på Europatouren tuffar till det lite i helgen och också får lite hjälp av vinden, eftersom Bro Hof i grunden skulle kunna erbjuda rejält tuggmotstånd.
Banan var däremot fullt tillräcklig för de svenska amatörerna.
Att sex av Sveriges allra mest lovande unga spelare sammanlagt går 67 över par i så pass enkla förhållanden är långt ifrån bra och att ingen heller klarar kvalgränsen (Viktor Tärnström var i alla fall nära och får godkänt) är också en stor besvikelse.
Men det var också den enda, den här fantastiska fredagen.
