Som tävlingsarrangör och publik vill man alltid ha ”rätt” vinnare.
Jag har aldrig upplevt en mer talande tystnad i golfsammanhang än den i presstältet vid Turnberry för drygt två år sedan. Legendaren, den 59-årige Tom Watson hade en tvåmetersputt för seger i The Open och hela världen ville att putten skulle gå i.
Någon timme tidigare hade landsmannen Stewart Cink rullat i en fyrametersputt för birdie och hade möjligheten att nå särspel. Men det var ingen i hela världen som ville. Och definitivt inte i det samlade pressuppbådet.
Naturligtvis blev det så och till slut vann Cink efter särspel och skapade det kanske största antiklimaxet i ett golf-presstält någonsin.
Det var begravningsstämning upphöjt till tusen.
Jag vågar påstå att det endast var Cinks allra närmaste som jublade när Watson tappade orken på Ailsa Course.
Det är egentligen samma sak på Bro Hof fast i mindre skala. Känslan man tar med sig som åskådare är ganska kraftigt beroende av vem som vinner och hur vinnaren vinner. En jämn tävling etsar sig fast längre och är oftast att föredra.
Låt oss lista några spelare som inte så många vill ska vinna Nordea Masters på söndag.
Shiv Kapur, Indien (–8)
Anonym icke svensk och dessutom vare sig ung eller särskilt lätt att identifiera sig med. Tummen ner.
Scott Hend, Australien (-5)
Egentligen en ganska skön australiensisk snubbe som slår långt men anonym och verkligen ingen publikmagnet.
Anthony Wall, England (-5)
Stabil veteran från England som då och då glänser till. Lite rultig och go men ack så tråkig.
Jaco van Zyl, Sydafrika (-5)
Beige sydafrikan med lite sävlig stil som väldigt få i Sverige har några starka känslor för.
Dessa stackars golfkämpar har det gemensamma draget att de varken är unga, svenska, snygga eller kontroversiella på något vis. Då är man körd.
Sedan finns det ett gäng som är helt okej som vinnare. Svenskar är av uppenbara motiv alltid godkända men ur arrangörssynpunkt kan andra fungera minst lika bra under rätt förutsättningar.
Fungerar med viss tvekan:
Fredrik Henge (-4)
Har varit med länge och ingår egentligen i gruppen ovan med det viktiga undantaget att han är svensk.
Jin Jeong, Sydkorea (-5)
Ung lovande asiat fungerar på grund av sin ungdom.
Seung-Yul Noh, Sydkorea (-3)
En blivande världsstjärna slår igenom och det går bra trots att Noh egentligen inte är så himla kul.
Jackpot:
De är kända eller snygga eller unga eller kaxiga. Helst alltihop men det finns nästan ingen i världen som matchar alla punkterna sedan Seve.
Bubba Watson, USA (-6)
Inhyrd prydlig världsstjärna och ett erkänt stornamn är alltid bra. Det ger eko i USA och kan locka fler storspelare. Watson blev ju dessutom lite bad-guy efter Frankrike-incidenten häromsistens och det är inte fel i det här sammanhanget.
Alex Norén, Sverige (-11)
Ung, svensk kommande superstar fungerar i alla väder. Att Alex är stockholmare gör absolut inte saken sämre.
Niklas Lemke, Sverige (-4)
Ung, väluppfostrad svensk med framtidspotential. Också en drömvinnare då han dessutom skulle vara nästan helt otippad.
Robert Karlsson, Sverige (-5)
Välkänd, svensk och stadig. En favorit som infriar förväntningarna kan vara boring men i det här fallet klarar sig Karlsson på sin folkliga charm.
Då har jag ändå inte ens nämnt spelare som Richard Finch, John Parry, Scott Strange och Sam Walker, hua.
Nu är det ju ofta så att spelarna struntar högaktningsfullt i detta och det är ju ganska skönt att veta.
Golf är alltid rättvist och alldeles oavsett vem som vinner så är det den spelare som förtjänar det mest.
Och i årets startfält är ju risken ganska uppenbar att segraren inte heter Ian Poulter, Phil Mickelson eller Rory McIlroy, eller hur?
Vem vill ni ska vinna?
