KRÖNIKA ”Bästa chansen sedan Parnevik 1997”

Det sägs att man sparar ihop till de stora titlarna; att rutin, erfarenhet och det antal gånger man har varit i liknande situationer också avgör hur man hanterar dem.

I så fall lär det vara tämligen tomt på Jonas Blixts konto.

Han spelar bara sitt andra tunga mästerskap och har egentligen ingen aning om vad som väntar honom när han sätter peggen i marken på Oak Hills första tee vid tretiden imorgon.
Det kommer att vara nervöst, skrämmande, spännande och kanske ångestladdat och om han hade besök av fjärilar i magen under lördagen så lär deras vingfrekvens lagom till den avslutande ronden av PGA Championship åtminstone vara den dubbla.

Men å andra sidan.

Om man har klarat av att göra birdie från en pensionerad doktors bakficka, på ett av de mest fruktade hålen inom mästerskapsgolf, för att komplettera en näst intill felfri lördagsrond så kan man nog lösa det mesta.

Jonas Blixt ligger på fjärde plats i PGA Championship och har gett sig själv goda möjligheter att vinna Sveriges första herrmajor på söndagen. I normala fall skulle många avfärda honom helt genom att säga att han är för färsk för att klara av att behärska den främmande situationen och den påfrestande press som uppstår när skuggorna blir längre och sluthålen nalkas i ett av de fyra stora mästerskapen.

Men jag tror inte att Blixt är typen som viker ner sig.

De flesta spelare får kämpa länge för att lyckas ta sin första förlösande seger på världens bästa golftour, en del lyckas aldrig. 29-åringen från Hammarö har gjort det två gånger på mindre än ett år. Och även om det är skillnad mellan Frys.Com och PGA Championship så har segrarna gett honom ett värdefullt kvitto på att han klarar av att hantera stundens allvar också på den här nivån. Att titlarna dessutom är purfärska är ytterligare något som talar för att han kan hålla hela vägen.

Men vad som än händer ska han vara stolt över det han har uträttat så här långt och oavsett utgång så blir den här söndagen en kraftfull insättning i den erfarenhetsbank som han förhoppningsvis kommer att få göra många uttag på i framtiden.

Henrik Stensons konto är däremot definitivt redo redan nu.

Han har spelat i ledarboll sista dagen i den här tävlingen förut (2008) och varit bland de sex bästa i majors fem gånger utan att nå hela vägen. 37-åringen har plockat två av de tyngsta segrarna som går att vinna utöver majors och han har utsatts för det massiva trycket Ryder Cup innebär vid två tillfällen.
Jag vet inte hur stor roll det spelar när han nu återigen går i en söndag med chans att skriva golfhistoria, men det är i alla fall inte till hans nackdel.

Vad som däremot är ännu viktigare är hans form och självförtroende. För på Oak Hill har Stenson agerat med en sån pondus och ett sånt befriande lugn att han invaggat oss alla i känslan att han knappt kan missa. Han är en av bara två spelare som har gått alla sina ronder i PGA Championship under 70 slag och på de 19 senaste varven har han bara varit över par i två av dem, trots att han har spelat tunga tävlingar på tuffa banor. 

Nu återstår bara de sista prövande 18 hålen och det ska bli oerhört roligt att se hur svenskarna förvaltar sina möjligheter.

Jag brukar försöka låta hjärna styra över hjärta och förnuft över känsla när jag ska bedöma möjligheterna till blågula framgångar, men jag måste ärligt erkänna att så optimistisk som jag är inför den här finalronden har jag knappast varit sedan Jesper Parnevik spelade ledarboll på Royal Troon 1997.

För när jag tittar på vilka som Blixt eller Stenson måste passera för att ta sig ända till toppen så handlar det visserligen om två mycket kompetenta och erfarna golfstjärnor i Jim Furyk och Jason Dufner. Men jag ser också två spelare som har eller nyligen har haft mycket stora puttningsproblem, som vi för enkelhetens skull kan kalla för yipstendenser, och jag betvivlar starkt att deras stroke skakar mindre när pressen tilltar under en finaldag.

Istället tror jag att de största hoten kommer bakifrån och utfärdar de största varningarna för Adam Scott och Rory McIlroy (som ser allt bättre ut).

Till sist. 

För 34 år sedan fick en ung spanjor sitt stora genombrott när han gjorde birdie från en parkeringsplats på den engelska västkusten under finaldagen och vann The Open Championship.

Sedan den dagen kallades alltid Severiano Ballesteros för ”The car park champ”.

Jag tror knappast att han tänker på det själv men Jonas Blixt kan ha skrivit samma typ av overkliga golfhistoria på Oak Hill i går och har reserverat epitetet ”The back pocket champ”.

Men då återstår förstås bara en liten detalj.