Skönhet kan yttra sig på många sätt och vad som är en vacker golfrond ligger ytterst i betraktarens ögon.
Vi kan beundra när någon pepprar pinnar och spelar bana och konkurrenter sönder och samman. Vi kan gå igång på när någon lirar attackgolf, tar riktiga rövare och lyckas med slag som vi anser vara omöjliga.
Men det kan också vara något helt annat.
Som när en vänlig men tämligen uttryckslös finländare lägger i cruise control, förflyttar sin boll från den ena riskminimerade punkten efter den andra och inte gör ett dugg mer än vad han behöver för att hålla alla konkurrenter på behagligt avstånd.
Gamle hockeytränaren (och golfdåren) Timo Lahtinens finlandssvenska stämma hade antagligen beskrivit det hela som ”äckligt disciplinerat” och även om han myntade det legendariska begreppet för att få en femma att vända hemåt och täppa till lediga ytor så finns det också utrymme att använda det i golfens värld. För det vi upplevde på Bro Hofs Stadiumbana under söndagen var en uppvisning i lugn, tålamod och spelstrategi av en golfspelare med fullständig kontroll över såväl nerver som svingrörelse.
Så, bra gjort Mikko Ilonen – du förtjänade verkligen din tredje seger på Europatouren.
Med det sagt så kan vi också slå fast en annan sak.
Det blev återigen en stor gäspning när Nordea Masters skulle avgöras och inte den avslutning den här tävlingsveckan så väl var värd.
Vi hade ju fått se i stort sett allt.
Birdies i mängder, svenskar på ledartavlan, toppspelare som levde upp till sina haussade namn, dubbla hole in ones, perfekt golfkikarväder och mycket publik på en golfbana som återigen har fått massor med beröm av spelarna.
Dessutom var det regisserat för en oförglömlig epilog med en formstark svensk vs en lika toppad finländare i söndagens sista boll och strax därbakom lurade också ett gäng vassa stand ins om någon av de två huvudrollsinnehavarna plötsligt skulle dra sig ur avskedsföreställningen.
Men när ridån väl gick upp var det precis som att ingen hade kraft att träda in på scenen.
Jag är övertygad om att det var många spelare som lämnade Bro Hof missnöjda över att de inte lyckades ge Ilonen en riktig match om segern den här söndagen och jag är lika säker på att de allra mest besvikna rösterna talade svenska.
Både Alex Norén och kanske framförallt Jonas Blixt var riktigt låga när den sista putten hade slagits i och scorekorten lämnats in och jag förstår dem. Även om det aldrig kändes som att det var riktigt nära så hade det faktiskt kunna se annorlunda ut om de bara hade klarat den utmaning de antog på det 13:e hålet – där båda gick för greenen men fick se sina bollar landa i vattenhindret. Svenska birdies där hade definitivt pressat Ilonen ytterligare och säkerligen ställt honom inför svårare frågor att besvara under sluthålen. Men nu fick han gå där i lugn och ro och flytta golfboll, precis efter eget behag och även om det är en konstart i sig så är det är ett spel som få här ute inte behärskar med en ledning på fyra slag.
Att Mikko Ilonen nu skriver in sig i Mastershistorien som flerfaldig segrare tillsammans med Parnevik, Montgomerie och Westwood är ju på sitt sätt en smula lustigt givet den nivå de andra har befunnit sig på och att han nu faktiskt bara har vunnit på Europatouren tre gånger.
Samtidigt tror jag faktiskt att den coole finländaren precis har gett sig ut på en ganska spännande resa, vars slutdestination kan vara mer attraktiv än vi just nu anar.
Jag skulle faktiskt inte bli helt överraskad om Gleneagles och Ryder Cup 2014 är en av de stationer som passeras längs vägen.
