Björkman om…
… sina tre hole in one:”Jag har gjort tre, varav två på Fullerös kortshålsbana. Det ena gjorde jag när Lilla Sportspegeln var där och gjorde ett reportage om mig. Bra timing, va?”
… sin sving:”Den där myten med att man ska hålla huvudet stilla har jag aldrig trott på. Jag vrider mitt huvud så mycket bakåt att jag inte ser bollen när jag träffar. Mitt huvud får helt enkelt inte plats att vara där.”
… sin tränare:”Jag lärde mig det mesta själv och har egentligen aldrig haft någon tränare. Nu följs vi i handigolflandslaget kontinuerligt av Daniel Stark, men det är mest för att kolla att vi inte har börjat göra något dumt.”
… sin slaglängd:
”I riktigt bra väder och förutsättningar kan jag få i väg den 230 meter. Men i genomsnitt ligger jag väl på 215 ungefär.”
… sitt närspel:”Det är väl mitt varumärke och jag brukar vara duktig kring greenen. Det är möjligt att jag har en fördel av att vara kort. Jag kommer närmare marken och ser linjerna väldigt bra.”
FAKTA/Joakim Björkman
Namn: Joakim Björkman.
Ålder: 20 år.
Bor: Västerås.
Klubb: Fullerö GK.
Familj: Mor, far och storasyster.
Intressen: Sport och framförallt bollar.
Favoritbana: Bro Hof Stadium Course.
Favoritslag: Wedge från 75 meter.
Han kallas för Labero och chippen på Söderbys 14:e hål ger smeknamnet substans. Bollen kommer som skjuten ur en kanon ur det tjocka gräset intill greenen, studsar en, två, tre gånger innan den slår till bromsarna och lydigt lägger sig till ro en decimeter från hålet.
Somliga skulle kalla vad de just har sett för ett enkelt par.
Andra ser det som ett mirakel.
Joakim Björkman, 20, rycker mest på axlarna åt alltihop och ler åt omgivningens uppspelta reaktioner.
Men han är van.
Över att alltid chocka, överraska och väcka uppmärksamhet; över att ständigt besegra oddsen.
För det gör han varje dag, både på och utanför golfbanan.
Sjukdomen kallas för akondroplasi och betyder i extremt korta drag ett liv i kortvuxenhet på grund av en mutation i en gen.
Joakim Björkman från Västerås har svårt att beskriva den själv, eftersom han aldrig riktigt har brytt sig. Han säger att han varken funderar över hur många andra i Sverige som har samma handikapp eller lägger tid på frågor av mer existentiell karaktär om varför just han drabbades.
I stället konstaterar Joakim obekymrat att han är 133 centimeter lång, har chansen att växa några till och när vi börjar prata om vilka avigsidor sjukdomen har och vilka problem den kan medföra så vänder han direkt på frågeställningen.
– Visst känns det tråkigt ibland, men mestadels är det rätt kul. Jag tycker det är häftigt på något sätt. Jag är ju unik och alla blir alltid imponerade av de saker som jag gör, säger han.
Det gäller inte minst på golfbanan.
För det är här han trivs allra bäst.
Tack vare bushård träning, en okonventionell sving och ett närspel som de flesta av oss skulle kunna sälja huset för så har han tagit sig ned till fem i handicap och utvecklats till en av de allra bästa spelarna på HandiGolf Tour, golftouren för funktionshindrade. En utveckling få anade när han började spela golf för åtta år sedan.
Den uppenbara känslan för bollar var tidigt väldokumenterad, både i målprotokollet för det lokala innebandylaget och i form av uppseendeväckande trollkonster hemma i trädgården.
Därför blev det första mötet med golfklubban kärlek vid första ögonkastet – och läroprocessen i den svåra sporten ovanligt kort.
– Tränaren sa att han aldrig sett något liknande tidigare och inte upplevt en större talang. Jag fick en liten grund med grepp och uppställning, men sedan började jag pula på egen hand så man kan säga att jag är ganska självlärd, säger Joakim Björkman.
Han insåg direkt att golf var hans grej.
I det här spelet fick han utlopp för all sin fantasi och kreativitet med boll och behövde heller inte bekymra sig över kompisarna, som började sticka iväg på längden i tonåren, eftersom det i första hand handlade om att tävla mot sig själv.
För det gjorde han – hela tiden.
– Jag minns att jag kollade golf på tv och blev så sjukt imponerad över att de slog med backspinn. Det ville jag också göra. Därför brukade jag ta med mig en hink bollar till Fullerös kortshålsbana, hälla ut dem 75 meter från greenen och sedan körde jag. Det tog väl ett par år att lära sig, men jag lyckades, säger han och skrattar åt minnet.
Därefter skruvades förväntningarna upp och målbilderna blev allt tydligare och skarpare. Först var det jakten nedåt på handicapstegen och sedan föddes tanken på att ta sig in i landslaget för handikappade.
Där har han varit bofast i några år nu och fått tävla på högsta internationella nivå i länder som Japan, Italien och Holland.
– Jag har fått vara med om otroligt mycket egentligen och är väldigt tacksam över det. Jag har golfen att tacka för så mycket, säger han.
Vad har golfen betytt för dig under uppväxten?
– Den har varit otroligt viktig i form av bekräftelse. Jag har fått en identitet och folk känner igen mig. Kolla, där är den där killen som är så bra, liksom, säger han och fortsätter:
– Det är där jag ser mig själv framöver. Jag vill inspirera andra. Då menar jag inte bara andra handikappade, utan vem som helst. Det skulle vara roligt att få föreläsa, säger han.
Vi pratar visioner, framtid – och OS. För när beslutet om att golfen plockats in i den olympiska familjen så tändes sannolikt också lågan för handigolfen. Senare i höst kommer beskedet om sporten ingår i Paralympics redan i Rio de Janeiro 2016.
– Jag hoppas verkligen det och tänker mycket på OS. Det skulle vara så jäkla roligt att få vara med där, som pricken över i:et i karriären.
Men han ser också en framtid utanför handikappgolfen.
Redan i dag spelar han tävlingar på både Skandia Tour och Minitouren och älskar det varenda gång.
– Det är de allra roligaste tävlingarna. Där har jag inga förväntningar på mig och alla undrar hur det ska gå, men efter ett tag brukar de hålla andan när jag slår, säger han.
Nu drömmer han om nästa steg.
Inom tio år ska han ha blivit proffs, kvalat till Europatouren och spela på Challenge Tour som sämst.
– Tänk dig när Annika mötte killarna på herrtouren. Jag vill göra samma sak, förstår du? Vilken grej det vore.
Rimligt? Inte särskilt, kanske.
Omöjligt? Tja, näst intill.
En sak bara. Det var länge sen Joakim Björkman uteslöt just det ordet ur sin vokabulär.
