Jack Nicklaus – om golfens framtid

Det är svårt att tänka sig en värdigare avslutning av tidernas hittills mest framgångsrika tävlingskarriär inom golfen. Men den 15 juli 2005 tackade Jack Nicklaus för sig under The Open i St Andrews genom att sänka en fyra och en halv meters birdieputt på The Old Course sista hål. Detta skedde framför en storslagen fond där den välkända stadsprofilen och mästerskapets överfyllda läktare för någon minut smälte samman i en oreserverad hyllning.
I dag är den gyllene björnen, som han kallas, en relativt pigg 71-åring som fortfarande spenderar ett antal dagar om året nedsjunken i privatplanets läderfåtöljer, och då främst som galjonsfigur för uppdrag kopplade till golfbanedesignföretaget Nicklaus Design. När han då och då framträder i publika sammanhang får han oftast tackla frågan om han tror att Tiger Woods någonsin kommer att passera hans 18 majortitlar. Svaret blir oftast ett artigt ”ja”, med tillhörande utveckling om hur många aktiva år som Woods har kvar, och hur han själv lyckades vinna en major i sen ålder. Men det där känner ni redan till.

Något mer överraskande är kanske att Nicklaus i stället sällan ges tid att dela med sig av sina tankar om golfens utveckling. Han ser sig själv som en traditionalist, men har under de senaste åren också positionerat sig som en av golfens mer progressiva röster – som bland annat förordar olika alternativa lösningar inom dagens utrustning, banor och spelformer.
Så, efter inspektion av ombyggnationen på Ullna GC sitter han där. Bekvämt tillbakalutad på en stol i Ullnas klubbhus. Och inte minst ivrig att redogöra för hur han tycker att golfen mår, här och nu, hösten 2011.

– Som jag ser det har vi tre stora problem inom golfen: Det tar för lång tid att spela, det är för svårt och det är för dyrt. De flesta sporter kan spelas inom loppet av två och en halv till tre timmar. Golf kan ta fem timmar eller längre. Vi har diskuterat att spela över 12 hål, att använda större hål och att spela kortare banor. Jag pratar inte om att ändra spelet för den vanlige golfaren. Men för att få in folk i golfen och behålla dem där kan detta vara värt att begrunda. När barn provar andra sporter börjar de oftast på en förenklad nivå, och de växer sedan tillsammans med sporten. I golfen startar du med en vanlig klubba, som kanske är kortare, och en hård boll. Och om du leker med dem i trädgården kommer du att ha ihjäl någon. För att få in golfen i andra miljöer och få in juniorerna, som i parker där fotboll kan spelas på gräsmattan, måste man ta fram en boll som inte riskerar att skada andra människor – och kanske också titta på plastklubbor där man bara kan klämma fast skaft av olika längd.

Att Jack Nicklaus framhäver 12 hålsbanor är inte så oväntat. Tidigare på hösten arrangerade han en tävling över just 12 hål på sin egen klubb, Muirfield Village i Dublin, Ohio, där hålkopparna då också utökades från normala fyra tum till åtta tum. I efterhand summerar han detta som ett lyckat försök.

– Vi satte upp hålen så att de hade mätt 5 400 meter på en vanlig slinga, och utökade hålkopparna till åtta tum. Deltagarna var tvungna att spela på två och en halv timme, varje fem minuter som passerat utöver det gav ett pliktslag. Det var över 100 spelare i fältet och det visade sig att alla gick runt på under två timmar och tjugo minuter. Till och med de bättre spelarna kom in efteråt och tyckte att detta var kul. Jag skulle inte vilja göra så här varje dag, eftersom jag gillar golf. Men de äldre, damerna och barnen kom alla in och frågade om vi kunde köra ett liknande event igen. Det kommer alltid att finnas dominanta mästare i sporten, det behöver vi inte oroa oss för. Men för att få folk att stanna kvar i golfen och få in spelet i vanliga parker behövs det nya grepp.

Tänkandet utanför boxen som Nicklaus efterlyser har han själv försökt etablera under diskussioner med amerikanska golfförbundet USGA och spelarorganisationen PGA. För honom är de 30 procent juniorer och kvinnor son försvunnit från golfen i USA sedan 2006 en djupt oroande siffra. Som gammal yrkesspelare tror Nicklaus att en del av problemet ligger i hur spelet på tourerna förändrats i takt med utrustningens utveckling. 

– Det största problemet är vad utvecklingen gör mot alla golfbanor. Den andra aspekten av detta, som jag nog ogillar ännu mer, är att proffsen och en riktigt bra klubbspelare, säg klubbmästaren, inte längre kan relatera till varandra spelmässigt. När jag var aktiv kunde jag gå till en golfbana som mätte runt 6 400 meter och spela mot deras klubbmästare – och eftersom det var hans bana hade han en möjlig chans att slå mig. I dag skulle det innebära att samma bana skulle spelas från 6 800 meter och klubbmästaren skulle inte ha en chans mot Phil Mickelson eller Tiger Woods därifrån. Skillnad från tee skulle kanske varit runt 15 till 20 meter tidigare. Nu skulle man få lägga på ytterligare 40 meter. Och då handlar det inte längre om att kunna jämföra äpplen med äpplen. En av golfens finaste behållningar, som jag själv gillar och växte upp med, är att medelgolfaren ska kunna relatera till hur proffsen spelar. Det ska kännas möjligt att kunna slå ungefär samma slag, om man lägger ned lite jobb. I dag är detta omöjligt. Skillnaden är för stor mellan hur långt proffsen slår bollen och hur långt medelgolfaren slår den. Det är en annan typ av spel, vilket är synd eftersom det får folk att tappa intresse för golfen.

Nicklaus tror själv att vi eventuellt får se hårdare regleringar inom utrustningen under kommande år. Begränsningarna av trampolineffekten på drivers samt skårornas utformning ser han som en nödvändig start.

– De har reglerat skårorna på wedgarna, vilket var ett steg i rätt riktning. Det är bara proffsen som måste använda dessa, medan amatörerna successivt får fasa in dem fram till 2024. Det nästa som troligtvis kommer att hända är en förminskning av storleken på driverns klubbhuvud. Förminskar man klubbhuvudet blir trampolineffekten mindre, och då kommer inte bollen att gå lika långt. Det kan bli nästa åtgärd. Om detta inte fungerar kommer de att attackera bollen, vilket USGA sagt till mig. Men det kanske inträffar tio år framåt i tiden, vilket är lite dumt. Bara i USA har vi runt 18 000 golfbanor, och 18 000 av dessa blir föråldrade när de ställs mot dagens golfproffs. Augusta är möjligen den enda bana som har haft tillräckligt med pengar för att göra de förändringar som krävs för att uppehålla ungefär samma utmaningsgrad i dag, som när jag spelade den. Dagens spelare ligger ungefär på samma ställen som jag själv slog ifrån, eftersom de flyttat bak utslagsplatserna en bra bit.

Det för stunden något dystopiska tonläget förändras dock när Nicklaus pratar om golfens intåg i OS. Han hade själv en framträdande roll som ambassadör för spelet under invalsprocessen. Tillsammans med Annika Sörenstam ligger han också bakom ett bud kring att få rita banan utanför Rio som herrarnas och damernas slagtävling ska avgöras på.
Han lutar sig fram över bordet för att tydliggöra sin bild över hur olympiska spelen kan bli ett positivt lyft för golfen – om korten spelas rätt.

– Jag ser OS som en utmärkt möjlighet för att golfen ska kunna växa. Problemet är bara att golfen är med i OS under 2016 och 2020. Men det är redan under 2017 som de kommer att rösta om golfen ska vara kvar i OS. Vi har bara en chans att se till att golfen verkligen fungerar där. Jag tror inte att golf i OS innebär en enorm skillnad för Sverige, England eller USA. Men för länder som Kina och Ryssland där en guldmedalj verkligen kan betyda allt kommer det att göra skillnad. Se bara i senaste OS där Kina tog hem i guld i sporter som vi knappt hört talas om. Men de tränar sitt folk att göra det, uppbackade av statligt stöd. Så för många delar av världen tror jag att OS kommer att stärka golfen rejält. Men det måste stanna kvar där. Försvinner golfen från OS försvinner också spelet från nya områden där det hade kunnat växa oerhört.

Nicklaus får möjligen bevittna en tidig effekt av detta redan dagen efter det korta Sverigebesöket då planet lyfter mot Moskva. Även där väntar inspektion av ett banprojekt. Pengarna från de här uppdragen lär visserligen inte göra några gigantiska avtryck på familjens bankkonton. Jack Nicklaus hade egentligen kunnat vara hemma i Florida och hängt med sina 22 barnbarn. Men enligt honom själv finner han fortfarande en glädje i att korsa världen för att klafsa runt i Ullnas lera under några timmar.

– Jag älskar att spela golf, men gör det inte längre. Jag har spelat nio hål sedan i maj. Men jag älskar själva spelet, eftersom jag växt upp med det. Jag höll på med andra sporter också, men golf var något som jag kunde utöva själv, vilket jag gillade. Jag kunde sträva efter att bli precis så bra som möjligt på egen hand – utan att förlita mig på att någon annan måste vara där samtidigt. När jag beslutade mig för att sluta spela blev möjligheten att ta det jag sett och lärt mig från golfbanorna vidare till en markplätt en naturlig förlängning. I takt med att jag har blivit äldre har jag också blivit bättre på det. Som allting annat är man inte speciellt bra i början, speciellt när man saknar formell utbildning. Men det är en ständig lärandeprocess, säger han.