Idrott när den är som vackrast – och grymmast

Ernie Els är Champion Golfer of the year och man borde vara glad, nöjd och belåten.

En gammal kämpe, som varit uträknad efter tio år utan majors och med hemska puttningsproblem, återuppstår plötsligt från det förgångna och spelar golf som bäst när det gäller som mest och chockerande nog återigen står som segrare i det största mästerskapet av dem alla.

Det är den sanna idrottssagan personifierad och det hade varit ett stort och sant nöje att skriva den om det inte vore för en enda detalj.

För att det ska finnas vinnare måste det tyvärr också finnas förlorare.

Och det sista kapitlet i den här berättelsen levererades av Adam Scott.

Det var inte lika galet, plötsligt och spektakulärt som när säkringarna gick för fransmannen Jean van de Velde i Carnoustie 1999 och han brände sin treslagsledning nere på Barry Burns botten, strax intill den sista greenen. Men digniteten på genomklappningen är faktiskt densamma och vi kommer alltid att komma ihåg den här dagen som när Adam Scott förlorade The Open Championship, snarare än att Ernie Els vann.

Vi ska inte glömma att Els spelade fullständigt formidabelt mot slutet och gick de sista nio hålen fyra under par, en dag när alla andra hade ett enda stort bogeypartaj utmed Royal Lytham & St Annes fruktade vandring mot det tegelfärgade klubbhuset.

Men faktum kvartstår att Adam Scott med fyra hål kvar att spela fortfarande hade en behaglig ledning på lika många slag.

Dessutom hade han haft fullständig kontroll p�� det här. Australiensaren svingade lika fritt och bekymmerslöst som övriga dagar. Träffade många fairways, placerade upp bollen på mitten av greenerna och laggade varsamt och intelligent fram sina puttar runt hålet, utan att riskera hamna i treputtsland.

Vad som sedan följde är ett stycke dyster golfhistoria.

För fyra bogeys senare, samtidigt som Els fick himlen att lyfta runt det 18:e hålet med sin birdieputt (den första viktiga putt han har sänkt på evigheter), gick Scott av den sista greenen som tvåa i tävlingen och han lär behöva fundera länge över vad det egentligen var som hände. Han säger själv att det inte berodde på nerver, men det var ganska lätt att se att den där långa puttern som arbetat så effektivt hela veckan inte längre var lika samarbetsvillig under sluthålen och vad det berodde på går förstås bara att spekulera i.

 På presskonferensen efteråt var Ernie Els uppriktigt ledsen för kompisen Scotts skull och sa sig veta exakt hur han kände eftersom den 23 år långa proffskarriären har kantats av såväl framgång som smärtsamma förluster.

Men av samma skäl var också segern så oerhört tillfredsställande för honom.

Många har trott att han hade gjort sitt på den här nivån. De uppenbara yipsproblemen med puttern har bara eskalerat och det hela kulminerade den här våren när han puttade bort en seger på PGA-touren på ett uppseendeväckande sätt. Så att spelet kan vara grymt vet han bättre än någon annan.
Han sa också att Adam Scott är ung och kommer att vinna många majors i framtiden.

Den trösten, hur väl menad den än är, känns nog rätt klen för den genomsympatiske australiensaren.

Nu tvingas han istället börja arbeta med manuset till nästa historia.

Förhoppningsvis får den ett vackrare slut än den som skrevs den här soliga eftermiddagen, på Englands västra kust.