Du kan ha dina miljoner, kontoret i ett slott, en fantastisk golfbana utanför fönstret och drömma söta drömmar om att bygga en världstävling i golf.
Men ändå kommer du ingen vart utan lite hederlig gammal bondröta.
För det räcker med att du blinkar med ena ögat för att dina dyrt påkostade stjärnor har skjutit ut sig och privatjetat hem medan ett gäng okända b-figurer gör upp om prispengarna, framför de allra största fanatikerna i ett strilande, svenskt sommarregn.
Eller så kan det vara tvärtom.
Solen glittrar förföriskt i både Mälare och marmorkrossade bunkrar, när turneringens huvudpersoner tvingar varandra att dansa limbo i toppen av ledartavlan redan den första dagen, och där finns till och med några svenska ansikten att vila ögonen på om man bara böjer huvudet lite.
Så jag antar att det här var vad de menade när de talade om att Nordea Scandinavian Masters skulle få en nystart i år.
Som vanligt tycks det här med golf och publiksiffror vara svårt att få i hop. Antalet åskådare som nämndes låg allt mellan 5 000 och 40 000 innan den officiella publiksiffran till slut landade på 8 700 betalande och ytterligare ett tusental ungdomar under 18 som gick in gratis. Så även om siffrorna jämfört med 1990-talets folkfester har gått ner avsevärt, så ska vi också ha klart för oss att det inte längre delas ut gratisbiljetter till höger och vänster. Folk faktiskt har betalat 300 spänn för att komma in och mot bakgrund av detta kändes det helt okej för att vara en torsdag.
Men det får vara hur det vill med den saken.
De som var här fick uppleva en av de roligare inledningsdagarna jag kan minnas i den här tävlingen, på en golfbana som i stort sett levde upp till varenda en av de högt uppställda förväntningarna.
För nog var vi nyfikna på hur Louis Oosthuizen konserverat formen efter förra veckan (bra), visst kändes det spännande att se hur Jesper Parnevik klarade sin comeback (bra) och nog funderade vi över hur de transatlantiska gästerna skulle klara sig (so-so).
Men när allt kom omkring tror jag de flesta av oss var mest nyfikna på hur banan och själva anläggningen skulle överleva det här testet, eftersom det har gastats rätt högt och intensivt om Bro Hof i flera år nu.
Så det var närmast parodiskt hur media slängde sig över var- och varannan spelare för att bekräfta att den verkligen var så bra som alla har sagt och när någon plötsligt hittade något negativt att säga – som att staben gått loss lite väl hårt med bevattningsanläggningen – så blev det plötsligt stor uppståndelse kring detta. Men i relation till de lovord som Stadium Course trots allt fått (skicket är alltså magiskt!), så var det en lätt bris i sammanhanget, men kanske också nåt att ta lärdom av inför fortsättningen.
Däremot finns inte mycket att fila på när det gäller själva åsk��darupplevelsen.
För även om det verkliga testet sannolikt kommer med tilltagande antal besökare i helgen har Bro Hof Stadium Course med i sin genialiska uppbyggnad redan övertygat mig om att det är en av de i särklass bästa publikbanor jag har någonsin har sett.
Om du bestämmer dig för att följa en boll runt hela varvet är den helt okej, kanske något bättre än genomsnittet. För även om den svintotjocka och välbevattnade ruffen kräver sin grundkondition och gör den hur jobbig som helst att gå, så möjliggör alla kullar och upphöjningar intill fairways och greener att det är lätt att få överblick vid olika slag.
Men det som verkligen skiljer den från andra är banans ”Stadium Points” och nu fick vi beviset på hur en skrivbordsprodukt fungerade i skarpt läge.
Avslutningen med Victory Valley är förstås lysande, publikplatsen mellan tvåan och sjuan kanske något sämre, men det verkliga ässet är banans hjärta där ”Halfway House” ligger. Att följa spelet härifrån, med fyra greener och lika många tees i blickfånget, är unikt och jag gissar att det är där många av åskådarna kommer att hänga under helgen.
Debuten är avklarad för Robert Trent Jones Jr:s och Björn Örås gemensamma verk och betyget kan inte bli annat än bra.
Men ribban är också satt inför helgen.
