Klockan var 17, majfredagen vacker och jag hade just påbörjat en fyra månader lång och framemotsedd pappaledighet. De sista sidorna av årets femte utgåva av Svensk Golf var skickade mot tryckeriet i Polen och jag minns att den härliga, men samtidigt tomma, känslan när deadlineadrenalinet är på väg ur kroppen gjorde att det var svårt att somna den ljusa kvällen.
Några timmar senare pep det till i mobilen.
Severiano Ballesteros var död.
Den man som har haft störst betydelse av alla för Europatourens utveckling och framväxt och gett golfen på den här sidan Atlanten dess självförtroende tillbaka efter många kuvade år under jänkarna hade gått ifrån oss alldeles för tidigt i sviterna av sin hjärntumör och det hela kändes oerhört sorgligt.
Den första kontakten var med tryckeriet och även jag tyvärr aldrig förverkligade serietidningsdrömmen om att upphetsat skrika ”STOPPA PRESSARNA” var det ändå innebörden. De nästkommande telefonsamtalen gick till de kollegor jag nyss sagt farväl till och därefter Jörgen Ohlsson, Anders Nordlund och Göran Zachrisson. Någon timme senare var de flesta av oss involverade i att riva upp och göra om tidningen och det blev en slitsam helg, men också kanske den mest oförglömliga och lärorika under min tid på tidningen, och på måndagen låg totalt 14 nya sidor plus omslag i tryckpressarna.
Med berättelsen till jag inte framhäva vårt eget arbete, även om jag är stolt över vad vi gjorde, utan snarare försöka illustrera vad Severiano Ballesteros hade inneburit för golfen. För det var förstås inte bara i Sverige som tidningar ritades om och gripande berättelser om det spanska livsödet tecknades och under en månads tid svämmade en hel golfvärld över i Sevenostalgi.
Ett av alla samtal vi ringde den där helgen gick till Sven Tumba.
Den svenske ikonen hade med tiden utvecklat en alldeles speciell relation med Seve och Svens röst hade svårt att bära när han tog redaktör Hellsten med på promenaden längs minnenas allé och generöst delade med sig av historierna från förr.
Några månader senare var det Sven som lämnade oss.
Det dödsbudet var inte lika oväntat, eftersom han hade varit väldigt svag en längre tid, men likväl väldigt tråkigt. När en livsgärning ska summeras är det lätt att ta till överord av respekt för den bortgångne, i synnerhet när det handlar om en svensk, men när man ska beskriva Sven Tumbas betydelse för framförallt golfen i Sverige är det knappast möjligt. Han var den störste och utan den svenske folkhjältens engagemang och passion hade golfen inte varit där den är i dag. Tror ni det inte så kan ni fråga Arnold Palmer, Jack Nicklaus, Pete Dye eller något annan internationell storhet från samma generation – alla hyllar Tumba.
Men mitt i sorgen är jag i alla fall glad över att han fick uppleva Caroline Hedwall.
För ett år sedan bestämde hon sig för att bli proffs.
Efter en fantastisk amatörkarriär skulle spelet bli hennes levebröd och glänsande medaljer från en skyddad värld ersättas med yttersta allvar i en tillvaro där framgång mäts i pengar. Det oket kan vara tungt att bära och historien är full av lovande proffskarriärer som slutat med en desperat jakt på kvalgränser i någon gärdsgårdsserie.
Men ditåt behöver Caroline Hedwall aldrig titta.
Segertåget mullrade igång i Australien där hon spelade sin första proffstävling och vann, fortsatte till damernas Europatour där det blev fyra nya titlar och drog vidare till Solheim Cup där hon tog på sig en nyckelroll i den klassiska segermatchen på Killeen Castle.
Att året nu avslutas med att hon utses till Årets Golfare 2011 känns inget annat än självklart.
Men när vi borde släppa allt vi har för händerna, resa oss från våra stolar och förenas i en enda stående ovation inför en makalös rookiesäsong, så kan vi istället inte låta bli att försöka snegla runt hörnet. För någonstans känns det som att det kommer ännu större saker än så här för Caroline Hedwall och att det bara är ett enda kapitel i en lång framgångssaga som är skrivet.
Och det är väl ändå en tröst, ett år när två hjältar som Ballesteros och Tumba har lämnat oss?
Vi ska alltid minnas och uppskatta vad de har gjort och förtjusas av gamla minnen, bilder, berättelser som inspirerar yngre generationer.
Men vi ska också orka titta framåt.
För i idrotten – som i livet självt – så är ofta den okända destinationen mycket mer spännande än den vi nyss passerade.
Här har ni resten av 2011:
Årets ”ljust och fräscht”: Exklusiva kåkar i Djursholm, Falsterbo eller Hovås? Jovars. Men årets dyraste husvisning gick Rory McIlroy på. En vidrig pullhook tog honom med till tidigare outforskade bostadsområden utmed Augusta Nationals tionde hål och kostade honom masterstiteln.
Årets rond: Jens Dantorp, 59 slag på Nivå GK i Danmark.
Årets suverän: Ibland har vi lite för fullt upp med vårt blågula navelpillande. Supercarro må vara fantastisk, men Yani Tseng är snäppet vassare. 22 år gammal – och redan fem majortitlar. Vill hon själv blir hon damgolfens största.
Årets censurerade duff: Eric Franzéns mobilfilm när Jack Nicklaus spelade Ullnas nya trea. Första bollen gick i vattnet, men den dokumenterades aldrig.
Årets RTD: John Daly – igen. Är det inte färdiglekt snart?
Årets Gert Fylking: Fredrik Jacobson.
Årets livshistoria: Caroline Larsson, som tvingades amputera benet men spelade lag-SM ett par månader senare.
Årets minichock 1: Peter Hanson satsar mot OS 2016 – och lägger av sen.
Årets kommentar: ”Äh, det där ska man inte tro på. Det är mycket snack också…” Johan Edfors apropå ovan nämnda chock.
Årets myt som dog: Sandjorden gör att linksbanor inte blir blöta. Regnigaste sommaren på en miljon år fick nog Falsterbos medlemmar att omvärdera tillvaron en smula.
Årets häng: Loungemiljön på Frösåkers uteservering en varm fredagseftermiddag. Grym stämning.
Årets formtoppare: Folk som stängts av från tävlingar på grund av handicapmygel, men återkommer efter avstängning – och vinner nya resor. Har en del att lära ut till svenska herrar när det gäller att vässa formen inför stortävlingar…
Årets minichock 2: Robert Karlsson får inte förlängt med Titleist. Han är väl det varumärket personifierat?
Årets känsla: Visst känns det väl som att golfen får mer utrymme i statstelevisionen efter satsningarna på hemma- och bortamasters?
Årets vackraste 1: Ringenäs i Halmstad. Utsikten över havet är verkligen underbar.
Årets parkpromenad: 20 under par första 54 hålen. Till slut seger med sju slag. Vilken bana spelade egentligen Alex Norén i Masters?
Årets partyhatt: Att döma av resultaten efter Darren Clarkes seger i The Open så har han inte slutat fira ännu. Redo för Bro Hof till sommaren?
Årets trend: Den långa puttern. Förbjud! Men för sent, väl?
Årets vackraste 2: Hofors i Gästrikland. Ger sjönära en ny innebörd.
Årets golfkrog: Ljunghusen levererar alltid, både när det gäller maten och vyerna.
Årets häftigaste: Hur svenska stjärnor ställer upp för utvecklingen av golfen och står som värdar för tourtävlingar på Nordea Tour. All respekt!
Årets partyhatt 2, 3 och 4: De tre personer som dömdes för fyllkörningar med golfbilar i sommar. En tickande bomb som har briserat?
Årets golftips: Johan Edfors instruktion ”spänn högra skinkan” i Golfskolan har nog testats på en och annan range i sommar.
Årets ”men-öppna-nu-då”: Ullna. Ska vi verkligen behöva vänta till 2013?
