1999 landade en förfrågan hos European Golf Design med Celtic Manor Resort i Wales som avsändare. Budskapet var kort och koncist: undersök om det finns möjlighet att bygga en bana specifikt för ett framtida Ryder Cup på vår anläggning.
I juli 2007 var The Twenty Ten Course klar att öppnas för spel.
Slutresultatet är en utslagsgivande design som primärt skapats för matchspel. Arkitekten Ross McMurray hittade en möjlig sträckning som återanvände nio av hålen på den redan existerande Wentwood Hills Course. De äldre hålen, som Robert Trent Jones Jr ligger bakom, satte också den generella tonen för den nya banans amerikanskt influerade parkkaraktär – som tydligt understryks med dammar och bunkrarnas utformning.
The Twenty Ten Course erbjuder en del utslag som ska fresta till aggressivt spel. Samtidigt framträder också en tålamodsprövande layout när den satts upp för Ryder Cup med tre graderade ruffklippningar, där mindre lyckade utslag kommer att bestraffas hårt. Men det är främst de fem sista hålen som lägger grunden till en dramatisk avslutning på 2010 års upplaga av den klassiska lagmatchen.
Den avlånga greenen på hål 14, från höger sida.
Hål 14 – par 4, 443 meter
Med vatten både framför och bakom den primära landningsytan är detta ett hål som kan spelas aningen knepigare i medvind. 288 meter ska avverkas från tee i fall Monty och Pavins gubbar tokchansar rakt över första dammen för att skaffa sig ett övertag med en enklare vinkel in mot den avlånga greenen.
– Det är det absolut svåraste hålet på banan. Slår du en bra drive så har du ett långt järn in. Missar du fairway nås inte greenen på två slag, säger Peter Hanson.
Utslaget på hål 15. I gapet luckan mellan träden skymtas greenen, vilket är linjen som spelarna tar om de driver denna.
Greenen på hål 15. Sluttningen tar effektivt hand om drives som kommer för nära vänstersidan.
Hål 15 – par 4, 344 meter
Från de bakre klossarna behöver Bubba Watson och killarna bara puffa fram bollen över träden 247 meter om de väljer linjen direkt mot greenen. Den som flirtar för mycket med sluttningen på greenens vänstra sida riskerar dock att åka sluta resan i vattendraget.
– Jag tror att alla kommer att gå för greenen här oavsett vad som händer. Det är så pass kort, säger Peter Hanson.
Den diagonalt vinklade greenen på hål 16.
Hål 16 – par 4, 456 meter
Ett köttigt par 4 med ett till visst del blint utslag där nyckeln till framgång främst är att undvika högra sidans fairwaybunker. Spelas ofta in i vinden och kräver en smäll som säkert flyger över 255 meter för att ovan nämnda bunker inte ska bli ett gissel. Vid inspelet väntar en diagonal green som är mest mottaglig efter drive mot vänster sida av fairway.
– Man kommer överlag in med ganska långa klubbor på banans greener. Jag har slagit många järnfyror och järnfemmor idag, och då blir det inte så superaggressiv golf att man kan stå och sikta på pinnarna hela vägen, säger Peter Hanson om inspelen på The Twenty Ten Course.
Hål 17 från tee. Miss höger är givetvis ett no-no.
Greenen på hål 17 är uppdelad i två nivåer.
Hål 17 – par 3, 192 meter
Högersidan vaktas av ett koppel med bunkrar, insprängda i en sluttning, som bara väntar på att sluka nervösa skav. Det är en avlång och smal green i två nivåer där flaggplaceringarna på vänstersidan tvingar fram en prydlig draw ur bagen.
Vänstra sidans två bunkrar dominerar blickfånget från tee på hål 18.
Greenområdet på hål 18. Ett par 5 där främst andraslaget inte får landa kort på greenens främre del.
Den distinkta sluttningen innan greenen på hål 18.
Hål 18, par 5, 560 meter
Vilken tee som används bestäms av den aktuella dagens vind. Tanken är i alla fall att de matcher som lever hela vägen in till slutet ska kunna avgöras på ett par 5 där det finns goda möjligheter att nå greenen med två hyfsade slag. Bollar som landas på den rejält upphöjda greenens främre del riskerar att rulla bakåt ned i den kraftiga lutningen mot vattenhindret.
– Klart nåbart på två även om det är vatten innan green, lyder Peter Hanson dom.
