Gasa Stenson, gasa!

Låt oss lägga objektiviteten åt sidan, en enda gång.

Det här är en fullständigt onyanserad och partisk uppmaning som både osar vilja, längtan, drömmar och en lust att en gång för alla skrämma bort det där irriterande majorspöket som stört oss tillräckligt länge nu.

Så gasa Stenson, gasa!

Du har faktiskt chansen.

Den stora ledartavlan inne i presstältet berättar för oss att Henrik Stenson inte längre har en suck att bli The Open Champion eftersom han ligger åtta slag efter ledningen och sättet den fullständigt fantastiske Louis Oosthuizen hanterade den här situationen på under lördagen understryker exakt samma sak.

Han gick ut i en femslagsledning och gjorde en bogey på ettan, men där andra hade blivit stressade, pressade och kommit till insikt att de var på v��g att göra de alla redan förutspått, så agerade sydafrikanen lugnt tryggt och säkert. Med varsam hand och ett putterstroke som kunnat skära genom guld lotsade han sin boll genom den gamla banans alla blindskär, utan att egentligen vara i några större svårigheter.

Trots att han är oerfaren, aldrig har klarat kvalgränsen i ett British Open tidigare och bara har vunnit en enda tävling på Europatouren så såg det ut som han aldrig gjort annat än att spela linksgolf, under de tuffaste av förutsättningar .

Hans enda tappade slag kompletterades sedermera med fyra birdies och 13 par i den besvärande vinden, vilket gav ett totalresultat på 69 slag och 15 under par för mästerskapet.

Allt vett, all sans och balans säger nu att Paul Casey är den enda spelaren i fältet som har en rimlig chans att fånga in den bortflyende Oosthuizen under söndagen. Engelsmannen är fyra slag bakom; Stenson på den delade fjärdeplatsen inte mindre än åtta.

Men lyckligtvis spelas golf på gräs och inte på papper.

Någon gång under söndagen kommer det givetvis att gå upp för Louis Oosthuizen att han leder The Open Championship och faktiskt är på väg att vinna tävlingen. Det som han gjort med sån självklarhet och ackuratess under de tre första dagarna kommer då att bli ängsligt, osäkert och nervöst – frågan är egentligen bara när det sker och om det i så fall är för sent.

För det till synes omöjliga kan ske, det kan vi hämta stöd för i historien.

Vi behöver faktiskt inte gå längre tillbaka än 1999 för att minnas hur skotten Paul Lawrie hämtade in tio slag under finaldagen på Jean van de Velde och sedan besegrade fransosen och Justin Leonard i särspel.

Men för att bidra till att verkligen sätta Oosthuizen under grillen så krävs det att någon verkligen ger honom någonting att fundera över, när vrålen från den skotska publiken stiger emot himlen och namn flyttas uppåt på ledartavlorna. Och jag undrar verkligen om Paul Casey är den mannen, då han varken gjort sig känd som någon frontrunner eller trygg leverantör när det kommer till majors.

Därför tror jag att är det Henrik Stenson som måste göra jobbet själv.

Nu är det förstås svårt att spela extrem attackgolf på en bana som the Old Course, där tålamod är den mest värdefulla egenskapen och den spelplan Stenson hade i bakfickan under lördagen räckte ju trots allt till en finfin 67:a, med bud på ännu mera.

Men kanske, kanske måste han sänka garden en smula och ta en liten rövare den här gången, eftersom jag inte tror att han hoppar bock över hedersamma femteplatser?

Stenson slår verkligen bollen bra just nu och dammar visserligen på sin spoon som ingen annan, men det går inte att komma ifrån att vettiga drivar skulle ge honom ännu bättre möjligheter att attackera de ofta så oåtkomliga flaggorna på många hål.  Och ska ”the big dog” någonsin åka fram så är breda Old Course, där det ofta går att missa hur mycket som helst till vänster, inget dumt alternativ.

Men jag gör mig inga större illusioner att några naiva idéer från en journalist kommer att avvika från sin väl utformade spelstrategi och det är helt okej för mig, så länge han gör birdies.

Så kom igen nu Stenson.

Jag tror faktiskt att det här är ett mycket bättre läge än du anar.