”Ful, platt, odramatisk – men skönt strategisk”

Den har inte Turnberrys underbara vyer eller ens Muirfields, utan kan snarare beskrivas som ful.

Den saknar ljudet av de vingslag som ständigt påminner om den mystik och historik som omgärdar den gamla banan i St Andrews.

Här finns inga spektakulära sanddyner som på Royal Birkdale eller Royal Troon och banans högsta punkt är bara några meter ovanför den lägsta.

Vi ser inga spår av den spännande, finesskrävande och knasiga charmighet som bygger Royal St George’s och även om avslutningshålen kräver sina golfare går de inte att jämföra med den fruktade hemfärden på Carnoustie.

Så varför i hela världen ska golfvärldens allra tyngsta mästerskap spelas på en bana som saknar flera av de karaktärsdrag som vi vanliga förknippar med linksgolf och dessutom ligger insprängd mellan en järnväg och ett halvsunkigt bostadskvarter som för tankarna till andelsvillor i södra Spanien?

Svaret är enkelt.

Den förtjänar det.

Royal Lytham & St Annes Golf Club, strax söder om Blackpool, har en layout som varken förför med sin skönhet eller ett fåtal sensationella och minnesvärda golfhål. Men ärligheten, jämnheten och bristen på svagheter i layouten imponerar och dessutom ställer den en allvarligt menad fråga till spelarna som ingen annan av de nio banorna i British Open-rotationen.

För den som vill hitta nyckeln till framgång på Royal Lytham ska varken börja leta på driving rangen eller övningsgreenen, utan i spelplanen. För där många linksbanor tillåter spelarna att bomba drives, utan att behöva vara överdrivet orolig för konsekvenserna så kräver istället den här golfbanan att spelaren vet sin väg runt de 18 hålen och varsamt manövrerar sin boll runt blindskären.

Jag skriver ”blindskären”, men skulle lika gärna kunna använda ”bunkrarna”, för det är precis vad det här handlar om. Det finns totalt 206 av dem på Royal Lytham (över 60 fler än på någon annan British Open-bana) och den som klarade grundkursen i matematik inser att vi snackar om ett snitt på fler än elva per hål. Jag är övertygad om att spelarna kanske inte drömmer sina värsta mardrömmar om greenbunkrarna, som oftast är hanterbara, men är däremot fullt medvetna om konsekvenserna av att hamna i en fairwaybunker. Det kan i bästa fall innebära att du kan förflytta en sandwedge 25 meter framåt, men i värsta fall att du måste spela ut den bakåt eller droppa. Så att säga att ett bunkerbesök kostar ett slag är ingen överdrift.

Därmed händer det häftiga att golftävlingen transformeras från det vanliga – och ibland monotona – kraftspelet till ett hederligt gammalt schackparti där ordet på allas läppar lär vara riskminimering.

Därför kommer vi att få se klubbval som innebär att spelarna får inspel på 200 meter i stället för 150, bara för att sätta farorna ur spel – men det innebär också att den som känner sig het med drivern och är beredd att ta en rövare har chansen att tjäna slag på fältet.

Nu har det eviga regnandet mjukat upp banan och gjort något mer förutsägbar än vad vi är vana vid. Bollarna studsar inte lika hårt och rullar inte lika långt och det kommer säkert att göra att vi får se något fler drives än på de hårda och snabba ytor som fanns här för elva år sedan.

Men det kommer att bli en rolig och ovanlig golftävling.

Något att glädjas över när ni sitter där hemma i tv-fåtöljerna och funderar över varför det står slitna, röda tegelvillor där det borde ligga ett frustande hav och kvart i fem-tåget mot Preston tutar till någonstans i Peter Hansons nersving.