Okej, jag inser att jag svär i kyrkan här. Och det bör man kanske inte göra, som förstagångsbesökare. Men efter att år ut och år in ha matats, så att det nästan börjat blöda ur öronen, med budskapet att Augusta National är så oändligt mycket mer backig än vad tv-bilderna visar hade jag förväntat mig att komma till en plats som påminde om Val d’Isére, eller åtminstone Säfsen.
Riktigt så extremt är det inte. Men visst, släpper du en boll från toppen av krönet på ettans fairway lär den rulla hundra, hundrafemtio meter tillbaka ner mot tee.
Men det beror nog lika mycket på att inte ett enda fairwaygrässtrå tillåts vara längre än din genomsnittliga lillfingernagel.
