Hör ni.
Vilken söndag. VILKEN SÖNDAG.
En spurtande Jordan Spieth.
En amatör från Ireland som tack och lov inte fullt ut fattar vad han egentligen håller på att ställa till med.
En ledartavla där inte mindre än sju majorvinnare finns inom tre slag från ledningen.
Det finns så många på förhand möjliga smått klassiska slut på detta The Open i luften nu. Även om de inte innefattar Jordan Spieth eller Paul Dunne.
Så tänk er:
– En i publikens ögon uträknad Padraig Harrington som vinner sitt tredje The Open vid 43 års ålder.
– En Sergio Garcia som för egen del räknat bort sig i majorsammanhang får 31 år senare ta vid efter Seve Ballesteros triumf på The Old Course.
– En Adam Scott som fått Steve Williams att temporärt axla bagen och sluta köra racerbil vid världens ände tar hem The Claret Jug i den ankrade puttrörelsens sista andning.
– En Louis Oosthuizen som kan köra copy-paste på Tiger Woods 2000-tal och vinna två raka The Open på The Old Course.
– En Robert Streb som riskerar att bli en ny Stewart Cink (ja, eller egentligen Kel Nagle) om han snuvar Spieth på den där möjliga trippeln.
– En Zach Johnson som ställer Peter Dawson totalt genom att följa upp sitt legendariska Jesus-tal från The Masters genom att åter släppa loss bibelstudieådran när micken greppas under prisceremonin.
– En Jordan Niebrugge som också kan skapa en amatörskräll av gigantiska mått, och även ge oss möjlighet att veva rubriken ”Fel Jordan vann” ett par hundra varv eller så.
– En Justin Rose som påbörjar någon slags periodiserad Bobby Jones-slam genom att plocka majors på banor som Merion och The Old Course.
– En Marc Leishman som riskerar att bli en australiensisk Stewart Cink om han spelar bort Adam Scott eller Jason Day från segern.
– En Danny Willett som blir den förste att baxa hem en herrmajor med en svensk flagga på bagen.
Okej. Den där utgången med Marc Leishman kanske inte är något kommer att välta golfvärlden. Även om det är en riktigt vass gubbe. Men ändå.
Dagens absoluta höjdare var dock den beskrivning av Kevin Na som en funktionär gav mig när vi – hukandes under mitt paraply – väntade på att få passera förbi nämnda notoriskt långsamma spelare på sjuan.
”Han ser ut som en död sköldpadda som äter glass”.
Där och då stannade världen för en sekund eller två.
