Nedan följer ett kort utdrag ur det åtta sidor långa reportage med Henrik Stenson som publiceras i sin helhet i årets sista nummer av Svensk Golf. Där hittar ni också en intervju med Stensons mentala coach Torsten Hansson, samt en exklusiv svinganalys från tränaren Pete Cowen.
Du tycks vara en golfspelare som berör många av våra läsare, både när det går bra och dåligt. Varför tror du att det är så?
– Haha. Jag vet inte – är det positivt eller negativt? Men visst. Ibland är man hjälte, ibland inte vatten värd. Men alla har rätt till en åsikt.
Vad tror du folk har för uppfattning om dig?
– Det beror nog på om man pratar USA eller Sverige. De senaste åren hemma i Sverige blir jag nog lite mer igenkänd utanför golfen, men det är inte så att jag blir stoppad var 20:e meter om jag går i Malmö. Svenskar är mer reserverade. Här vill de verkligen få kontakt. Jag märkte stor skillnad från det att jag hade varit uppe i täten i British Open och PGA Championship. Nu känns det som man är en av de 15 spelare på touren som är med i översta klicken och får mycket support. Publiken älskar när man involverar dem och gör high fives och snackar med dem. Jag tycker det är rätt kul att spela det spelet och har vunnit fans så.
Annars kan du se iskall, på gränsen till oberörd ut på banan. Varför är du inte mer känslomässig?
– Jag lägger tankarna och energin på det som ska göras. Det är tricket och det gäller alla. Vet du att du har 36 poäng efter 17 hål och vill sänka dig och börjar tänka på det så gör du ofta bort dig på sista. Så är det för mig också. Det går inte att tänka på prischeckar och bucklor. Sedan får jag ett ganska allvarligt uttryck när jag är koncentrerad och det kombinerat med glasögonen gör ju att jag ser iskall ut. Men det går på och av och tv fångar ofta inte när man mellansnackar med publik och showar. Det är ju inte så att jag går runt med stenansikte i fyra timmar.
Framförallt inte i Fedex-tävlingen i Chicago. Där rök en driver och ett klädskåp. Vad hände?
– Mitt humör är förstås väldokumenterat genom åren. Jag har kanske inte pensionerat lika många som AP-fonderna, men visst är det några klubbor som gått i tidig pension. Det är inget jag är stolt över och inte den bild man vill förmedla till golfpubliken eller de yngre. Men om målet är att jag inte ska tappa huvet eller skicka till något så blir jag likgiltig istället och det tillståndet funkar inte för mig. När det väl bygger upp så behöver ångan komma ut för fortsättningen. Så var det i Chicago. Jag orkade inte hålla emot. Med perspektiv var det nog det bästa som kunde hända. Jag är ganska säker på att jag inte hade vunnit Fedex om jag inte hade haft den urladdningen där. Men tricket är väl att inte behöva hamna i de situationerna.
Hemma i huset råder ett behagligt lugn och onsdagsmönstret skiljer sig knappast nämnvärt från småbarnsfamiljers i Sverige. Hustrun Emma skypar med föräldrarna i Spanien över datorn, sonen Kalle, 3, petar i sig mellanmålet och visar upp teckningar medan sexåriga dottern Lisa ägnar sig åt dagens utmanande matteläxa.
Det mest sällsynta inslaget i bilden av familjeidyllen i den stora villan är troligen Henrik själv. När 2013 är över kommer han att ha varit ute och tävlat 32 veckor.
– Jag hoppas de inte tar alltför stor skada av det. Jag vet ju att jag kommer att gå in och ut ur deras vardag de närmaste åren. Men när jag är hemma försöker jag busa och leka med dem så mycket jag kan, säger han.
Ni lever ett speciellt liv på en speciell plats. Hur svårt är det att ge dem en ”vanlig” uppväxt om du förstår vad jag menar?
– Det här livet blir ju normalt för dem. Vi konstrar nog inte till det så mycket. Vilka värderingar man kan ge sina barn handlar väl mest om hur man förhåller sig själv till alltihop. Men det känns bra att ha det här som permanent bas nu. Tidigare flackade vi runt mer. Det här ger ett lugn.
Vad fick du med dig själv från din egen uppväxt som du vill ge dina barn?
– Att ha kul tillsammans. Att vara ute mycket och göra roliga saker. Som att fiska krabbor hemma i Sverige eller vad det kan vara. Ungdomar i dag spelar för mycket tv-spel och hänger på internet, förr var det betydligt mer spontanidrott. Det vill jag ge dem.
Skulle du rekommendera dem att bli golfproffs?
– Jag vet inte. Vill de spela golf – jättekul. Vill de hålla på med nåt annat är det lika roligt. Jag har sett tillräckligt många påtvingande föräldrar för att veta att det inte är melodin framåt i alla fall.
Den gjutna bottenplattan för det nya huset intill Lake Nonas 13:e green indikerar att familjen Stenson trivs i Orlando och planerar för en framtid där.
Segern i FedEx gav välkommen arbetsro i form av fem garanterade år på världens bästa golftour, även om förnyat tourkort knappast är vad som triggar honom från den återvunna positionen i världstoppen.
Majors, däremot.
– Jag vill verkligen vinna en major. Jag antar att ni vill att nån svensk ska göra det också och det är vad jag siktar på de kommande säsongerna.
Är det viktigt att vara först?
– Nej, det tror jag inte. Om jag kan lägga klubborna på hyllan och ha vunnit en major, eller förhoppningsvis fler, så spelar det mindre roll. Sedan är det klart att det skapar en större grej om du är först att vinna. Men min karriär blir inte bättre eller sämre om någon annan blir före. Jag hoppas att jag har det i mig att kunna vinna en. När det funkar kan jag prestera på en jäkligt hög nivå, det har jag visat nu.
Hur lång karriär ser du framför dig?
– Jag vet att Peter (Hanson) har pratat om att sluta efter 2016 och OS, men jag har inte satt något stoppdatum. Så länge jag känner att det är kul och att jag är motiverad och konkurrenskraftig vill jag fortsätta.
Vad ser du för liv framför dig när du har spelat klart?
– Det finns en hel del att göra med barn, ungdom och idrott. Tankarna på bandesign är där. Jag anser att mycket hade kunnat vara bättre där och tycker att jag är ganska logisk. Det kanske finns något projekt man kan lura på nån förr eller senare.
