Ex-kaptenen tror på seger

För åtta år sedan tog Europa senast en seger i Solheim Cup. Då var det Catrin Nilsmark som var kapten för laget, och sedan dess har efterträdarna Helen Alfredsson och Alison Nicholas misslyckats i sina försök. Ja, Catrin misslyckades förvisso själv 2005 med att upprepa bedriften från Barsebäck, så visst var det länge sen det gick vägen.

På onsdagen landade hon utanför Dublin och åkte direkt ut till Killeen Castle för att förbereda sig inför den stundande uppgiften. Det är många livetimmar golfsändning hon och kollegan Göran Zachrisson har framför sig, så det gäller att vara påläst och förberedd. Visst, hon har många bra stories att berätta, men de flesta av spelarna i laget känner hon inte alls.

– Det är lite konstigt att komma ut hit. Jag börjar direkt tänka på hur mycket det är att göra som kapten. Vad gör laget nu, var är bilarna, hur spelas banan och så vidare.  Det är med skräckblandad förtjusning jag är här. Jag vet hur alla spelare vill prestera utöver sitt vanliga.

Hur mycket saknar du den tiden?
– Noll! Jag saknar det inte alls. Jag är i en helt annan fas i livet och skulle inte vilja gå tillbaka, säger hon mycket bestämt.

Även om flera av spelarna bytts ut under åren finns gamla kompisar fortfarande kvar i laget. Catrin själv spelade fem gånger i laget, och ledde det vid två tillfällen. Hon tycker det är kul att träffa Laura Davies igen, svenskorna Sophie och ”Mimmi” som hon spelat med, liksom både Catriona och Suzann. När nu Catrin, Annika, Helen, Carin försvunnit ur spelarleden har en era tagit slut, och nästa tar vid.

– Sophie och ”Mimmi” länkar ju över i den nya eran, eftersom de var med redan under min tid. Men det är spännande att se hur det ska gå för Caroline nu tillexempel. Hon verkar inte ta det här så allvarligt som många av de äldre spelarna gör.

Det som nu står för dörren är en väldigt speciell och kul tradition, tycker hon. Det är inte lika mycket rävspel nu som det var förr om åren. Själv glömmer hon aldrig när hon mötte amerikanskan Dottie Pepper (eller Mochrie som hon hette då).

– Hon psykade mig redan på första greenen. När vi kom upp på greenen så lagade hon ett nedslagsmärke, och så sa jag till henne att jag skulle laga ett. ’Det får du fråga domaren’, svarade hon utan att knappt titta på mig. Och jag blev ju helt ställd.

Den olycksaliga matchen slutade med brakförlust och Mochrie klev av trettonde hålet med en säkrad poäng.

När Nilsmark tänker tillbaka på sin tid som spelare minns hon tydligare känslan av hur det var i spelarrummet, mer än enskilda händelser i matcherna. Hon vet hur svårt kaptensjobbet är och hur det ställer stora krav med tolv olika individer som ska fungera tillsammans.

– Man kan inte prata med spelarna nog mycket. Som kapten är man mer behövd på banan är man kanske tror. Spelarna behöver diskutera allt, strategi, klubbval, eller kanske prata om nåt helt annat.

Ibland blir det extra känsligt, som på Crooked Stick 2005. Rookien Paula Creamer utklassade veteranen Laura Davies med hela 7/5 och Davies blev så stukad att hon gick in i klubbhuset och stannade där.

– När det hade gått 45 minuter tyckte jag att hon hade fått tillräckligt med tid för att smälta det, och bad någon hämta henne. Hon skulle ju vara med och heja fram laget.

Men Laura ville inte komma ut. Catrin väntade ytterligare men blev sist förbannad och hojtade i kommunkationsradion att Laura skulle packa sig ut på banan – nu! Efter ett tag dök den besegrade engelskan upp och Catrin åkte över för att prata med henne. ”Stay away from me”, väste Laura. Nästa försök att prata blev Catrin ombedd att fara och flyga med samma inlevelse.

– På avslutningsceremonin senare sa hon nåt supergulligt om att hon tyckte jag var en av de bästa kaptenerna. Hon var bara sårad över att jag hade skällt på henne över radion, så att andra hörde, säger Catrin.

Med flera av de gamla profilerna kvar i laget tror Catrin att Europa kan ta hem segern. Hon pekar på uppsättningen rookies och menar att de egentligen inte är några rookies i ordets egentliga mening. Visst, de har aldrig spelat Solheim, men de konkurrerar ute på LPGA med de andra till vardags, så de är tuffare än man kan tro, menar hon. Dessutom tror hon att hjärnspöket inför singlarna är värst på bortaplan, här hemma i Europa är det inte lika allvarligt.

– Det kommer att bli grymt tight. Och det är riktigt svårtippat. Att ha många rookies kan vara en fördel.  När man är rookie är man oförstörd och har ingenting att förlora. Hur det ska gå i den här matchen hänger mycket på hur rookiesarna spelar.