Så blir du caddie
Att gå till Arbetsförmedlingen och fråga efter lediga caddiejobb ger inget napp. Här är det bara kontakter och envishet som gäller. De flesta har fått jobb genom rekommendationer. Någon anställningstrygghet är det heller inte tal om. Du kan få ett jobb lika snabbt som du kan bli av med det.
Jesse Karlsson jobbade som caddie på herrarnas Europatour i tio år innan han la västen på hyllan. Hans tips är att sticka ut på ren chansning, det var så hans egen karriär började.
– Det enklaste är att åka ut till en tävling, anmäla dig hos caddiemastern och hoppas på att någon nappar. För svensk del handlar det om att åka ut på de tourtävlingar som finns, som jag gjorde, säger Jesse Karlsson.
Nästa år kan den intresserade rusta sig med kunskaper inför utmaningen. Svenska PGA dammar nämligen av sin caddieutbildning. Efter drygt fem års frånvaro är det nu dags igen, tack vare att organisationen hört att utbildningen är efterfrågad. Eleverna får lära sig hur man samarbetar med spelaren, hur man kan livnära sig på yrket, hur man jobbar för spelarens bästa liksom hur man stegar upp måtten på banan. Vid ett par kurstillfällen samlas eleverna för praktisk och teoretisk utbildning.
Kursen kommer att vara öppen för alla, kvinnor och män, och någon särskild behörighet krävs inte.
– Det blir både teori och praktik. Nytt för den här kursomgången är att vi åker ut på Nordea Scandinavian Masters då caddieeleverna får olika uppgifter och får se arbetet på nära håll, säger kursledaren och PGA-pron Magnus Andersson, som själv gått caddie åt bland andra Patrik Sjöland och Mathias Grönberg.
Även Magnus Andersson tipsar den som vill ha ett caddiejobb att bege sig ut i verkligheten. Köp en billig flygbiljett till exempelvis Madeira, där Europatourstartfältet är lite lägre rankat, och därmed större chans att det finns spelare som inte har en fast caddie. Anmäl dig på plats, och förhoppningsvis får du napp.
Ett annat sätt är att åka ut till någon av Nordea Tour-tävlingarna och testa. Kanske någon betalar en liten slant, annars ger gratisjobbet värdefull erfarenhet för framtiden.
Tips för nybörjaren
Passa tiderna.
Punktlighet är A och O för att lyckas som caddie. Javisst, spelaren kan komma tio minuter för sent, men som caddie måste du komma i tid. Gärna med marginal.
Var lyhörd.
Bra personkännedom och känsla för vad som passar sig är en bra egenskap.
Fråga mycket.
Varje spelare vill ha det på sitt sätt. Fråga på: de är måna om att berätta hur det fungerar, och då slipper du gissa.
Släpp prestigen.
Spelaren befinner sig under hård press och får ibland utbrott över dåliga slag eller andra saker som händer. Du som caddie befinner dig närmast, och lär få dig en släng av sleven. Det är bara att svälja och gå vidare.
Var lojal.
Spelaren är chefen och det gäller att hålla henne eller honom på gott humör. Ju bättre det går för spelaren, desto bättre går det för dig.
Sagt av Jesse Karlsson, jobbade som caddie på Europatouren i tio år
Plus och minus
+ Roligt att gå innanför repen och se spelet på nära håll.
+ Bra träning för kondis och styrkan.
+ Lärorikt: mycket golfstrategi och regelsnack.
+ Ökar golfintresset och spelsuget.
+ Kul att lära känna en spelare lite bättre.
+ Intressant att se hur otroligt duktiga spelarna är och vilka mikroskopiska marginaler som avgör scoren.
– Tungt. (Det går att dra en vagn, men det vägrade jag! Nån måtta får det vara…)
– Chocken när bagen på söndags- morgonen hade försvunnit ur bagrummet. Chefen hade hämtat den själv. Taskigt skämt, tyckte en caddie-kollega… Nåja, det var kul efteråt.
Krattan lämnar sanden i en jämn, harmonisk enhet i högra greenbunkern på första hålet. Veckans första krattning är oklanderlig och här ses varken spår efter bollens väg eller spelarens skor och slag.
–Ähum…
Jag möter Karen Lunns otåliga blick däruppe på greenen. När tänker jag kliva ur hennes förlängda puttlinje? undrar hon bistert. Hastigt lägger jag krattan till rätta, greppar tag i den 18 kilo tunga monsterbagen som ligger i gräset, tappar putterns headcover på vägen, får backa tillbaka in i puttlinjen för att sedan snabbt ta mig därifrån.
Chefen tittar uppfordrande på mig. Krattade jag ordentligt? Jag nickar och beklagar att jag lyckades fördröja spelet genom att stå i puttlinjen. Hon rycker på axlarna – det är sånt som händer.
Dagens första bogey
Det är en regntung fredag i augusti och chefen Carin Koch ska snart tvingas skriva in dagens första bogey på sitt tionde hål för dagen här på Helsinki Golf Clubs etta. Ladies European Tour gör sitt enda schemalagda stopp i Skandinavien för Finnair Masters, och det har börjat bra. Fyra under efter första nio ska dock följas av uppförsbacke under någon timme framöver.
Carin Koch har ingen fast caddie. Ibland byter hon mellan varje tävling, ibland jobbar hon med samma person, någon gång är det hennes man Stefan eller kanske en kompis som bär bagen.
Svenskan har varit proffs i 18 år och är en av de mest rutinerade spelarna ute på touren. Det passar mycket bra just den här veckan, då jag, Svensk Golfs utsände testar jobbet. Min caddiekunskap är nämligen lika med noll, även om viss grundkunskap om golf och regler förvisso finns. Jämfört med de rutinerade karlar (ja, till nittio procent) som självsäkert pekar ut linjen, räknar ut vindens påverkan på bollen och leder spelaren framåt så har jag valt en mer tillbakadragen position. Ett halvt steg efter chefen känns bekvämt.
Det visar sig snabbt att det där halva steget efter i verkligheten handlar om 20–30 meter. Den splitternya tourbagen väger bly och att hålla jämna steg visar sig i det närmaste vara omöjligt.
Redo hjälpa till
Utanför klubbhuset samlas de manliga caddierna och snackar, både före och efter ronden. De är i startblocken för vad spelaren vill ha hjälp med, redo att stanna hela kvällen om så krävs. Vissa är ute på banan innan spelaren hunnit käka frukost. Det stegas mått, det rekas inspelslinjer och lunchen utgörs ofta av en macka i farten.
Sydafrikanska Tandi Cunninghams man och caddie Paul är på plats och fotograferar lämpliga ställen på banan. Han vet var hon ska ligga på respektive hål och vill att hon ska känna igen sig tack vare bilderna. På kvällen laddar han upp dem i datorn, och så får hon gå igenom dem innan det är dags för inspel. På så sätt blir hon snabbare bekväm och hemmastadd.
Andra spelare lägger över hela ansvaret på caddien: Säg åt mig vad jag ska göra och vart jag ska slå bollen så gör jag det.
För dyrt, tycker vissa
En bra caddie kostar mycket pengar på den annars så budgetmässigt slimmade damtouren. Ingen spelare berättar exakt hur mycket pengar de betalar, men olika uppgifter pekar på att 700–800 euro för en veckas jobb är normalt. Sedan ska spelaren betala caddiens flygbiljetter till tävlingarna samt bonus på prispengarna – med varierad procentsats beroende på vilken överenskommelse spelaren och caddien har.
För många spelare på LET är det här alldeles för dyrt. På herrarnas Europatour får caddien själv lösa och betala flyg för egna pengar, och även om veckolönen är ungefär lika hög så ska det ställas i relation till att prispengarna nästan är tio gånger högre på herrsidan.
– Men vi får skylla oss själva. Så länge vi betalar så kommer det att se ut såhär. När man är ny på touren tror man att man inte får en caddie annars och betalar därför så mycket. Många har inte ens råd med en caddie, säger en av spelarna.
”Håll käften”
”Show up, keep up and shut up.” Ungefär ”kom i tid, såsa inte och håll käften”, är tre klassiska regler för caddiejobbet. Även om det sägs med glimten i ögat så stämmer det. Som caddie är man där för att göra livet så bra och enkelt som möjligt för spelaren. Är hon hungrig, leta fram mackan eller bananen i bagen. Törstig? Fram med vattenflaskan du kom ihåg att plocka fram på förra teen.
Carin Koch är dock en spelare av det avslappnade slaget. Har jag glömt att plocka med mig vattenflaskor är det inte hela världen. Lämnar jag över klubban med headcovern fortfarande på, så skojar hon om att det kanske går bättre om den får sitta kvar. Är det kvar lite lera på bollen när hon får den i sin hand torkar hon av den själv och föreslår att jag kanske ska blöta handduken lite bättre. Det är ingen tvekan: Hon har full koll på allt själv, och behöver egentligen inte min hjälp. Men hon väljer ändå att diskuterar klubbvalen, hur vinden kan påverkan bollbanan, längdmåtten och så vidare. Hon pratar och skrattar hela vägen, tystnar knappt när det är dags att slå, och håller stämningen på topp i bollen.
För det mesta.
Ibland blixtrar det till. Hennes humör skiftar lika hastigt som den nyckfulla augustihimlen ovanför Helsingforsbanan. Hon svär, hon ryter åt sig själv. Hon drämmer klubban i marken på tee så det blir ett stort lerhål efter ett misslyckat utslag på par 3-hålet.
– Det är lika bra att få ut ilskan direkt, då blir jag ju av med den på en gång och slipper tänka på det. Du kan vara glad att jag inte blir arg på dig, säger hon lättsamt när jag för humöret på tal efter ronden.
Klubban flyger
En gång hivar hon iväg wedgen så den landar ute i ruffen på det åttonde hålet. Men hon mumlar omedelbart fram ett ”förlåt” och lomar iväg efter klubban igen.
Redan på pro-am-tävlingen lär jag mig att en bag som ligger ned aldrig kan trilla omkull – efter att ha hört den falla med buller och brak två gången under ronden. Att passa flaggan är ingen match, att lära sig hur samarbetet i bollen fungerar går också snabbt. När dessutom en av motspelarnas caddies frågar mig hur länge jag jobbat på bagen rusar självförtroendet i taket.
Regnpaniken slår till
På söndagsmorgonen väcks jag av att det häftiga regnet slår mot hotellfönstret. Tävlingsinformationen på hemsidan meddelar att starten är uppskjuten. Känner hur paniken kommer krypande. Hur ska det här gå? Chefen har spelat bra, ligger delad sexa inför sista ronden – och nu är det väderkaos. Handdukar, torka grepp, paraplyer, kladdiga bollar. Vi har klarat oss hela veckan från det nyckfulla vädret, men nu verkar det kört.
När det är dags för tee-off har det dock slutat regna, och det behövs varken regnställ eller paraply. Benen har blivit starkare under de senaste dagarnas hårda pass, och i kombination med den förvärvade rutinen blir sista dagen en ren fröjd. Och en spännande sådan.
Trots en avslutande bogey blir det till sist en delad tredjeplats i Finnair Masters, en av årets bästa placeringar för Carin Koch.
Om jag bidrog? Absolut!
