En smärtsam genomklappning

Gången är sävlig och blicken tom när Rory McIlroy vandrar upp emot den 18:e greenen och staden.

Somliga säger mental kollaps, andra hävdar orutin medan någon pekar på de näst intill omänskliga förutsättningarna ute på den gamla banan.

63 slag på torsdagen har blivit 80 på fredagen och det är förstås så att vi alla undrar hur i hela världen det är möjligt.

Men vi kan vrida och vända på saken bäst vi vill och analysera den sanslösa genomklappningen tills korna går hem och ändå komma fram till samma bokstavskombination som bäst förklarar fenomenet.

G-O-L-F.

För det är ju precis så här fruktansvärt ologiskt och komplext det här spelet, vi av dunkla skäl älskar över allt annat, kan vara.

Det som känts så lätt och obekymrat ena dagen kan plötsligt bli ängsligt och svårt nästa, utan att skillnaden egentligen inte behöver vara så otroligt anmärkningsvärd.

Visst var förhållandena väsentligt mycket svårare och givetvis var Rory McIlroy spänd när han inledde sitt andravarv på fredagen; vilken 21-åring skulle inte vara det efter att ha inlett The Open Championship med en rond på nio under par och ledning i hela tävlingen? Men var han så fruktansvärt nervös att han plötsligt skulle gå ut och slå 80 slag på en bana som han aldrig tidigare gått över 69 och i förhållanden som han har vuxit upp med på nordirländska linksbanor.

Jag tror ju inte det.

Men när förutsättningarna är så nyckfulla som de nu var räcker det att vara bara lite off för att straffet ska bli dyrast tänkbara. Perfektion och bondröta är den enda hållbara framgångsformeln, eftersom den minsta miss kan få så ödesdigra konsekvenser när vinden tar kommandot. En svag draw kan förvandlas till en aggressiv hook, en putt som går en halvmeter för långt kan få ny fart och sluta 15 meter från hålet när den har rullat färdigt och när scorekortet ska signeras efter ronden så står man där och funderar över hur siffrorna kunde skena iväg på det där viset.

Många unga spelare skulle kunna få sviter av den här typen av genomklappning och säkert behöva en del tid för att komma över alltihop. Men jag tror inte att McIlroy är av den sorten. För mig framstår han som en rätt okomplicerad kille som inte gör saker märkligare än vad de är och när den värsta besvikelsen har lagt sig i kväll så kommer han säkert att kunna se något positivt med det här också.

Kastar han en blick i resultatlistan så kommer han också att kunna konstatera att han inte var ensam om att skjuta en skyhög score.

För om det var en osedvanligt generös birdiefest på torsdagen så skulle man väl utan överdrifter kunna påstå att banan fick upprättelse på fredagen, ivrigt stöttad av gänget på R&A. Den konspirationsteoretiskt lagde skulle säga att golfens styrande organisation inte tålde att deras ädelsten fick så mycket stryk under det första varvet och tog därför i så fradgan sprutade när flaggorna för fredagen skulle placeras. Så det letades upp lutningar, små knutor och minimala platåer där hålen sattes och när sedan vindstyrkan stundtals uppgick till 20 meter per sekund så förvandlades tävlingen till den kanske sämsta puttuppvisning vi sett, möjligtvis i nivå med US Open på Shinnecock Hills för några år sedan.

Tyvärr slår den typen av åtgärder bara fel och förstärker känslan av att årets största mästerskap borde sättas upp av verkligt professionella, som ägnar sig åt den typen av aktiviteter på heltid.

Men inte ens det hade hjälpt Rory McIlroy den här dagen.

Det var helt enkelt inte menat så.