”En majorsöndag att minnas”

Svetten lackade från Fredrik Andersson Heds panna.

Peter Hansons gråa byxor antydde att kvicksilvret i termometern klättrat över 30-strecket med siktet fast inställt på 40.

Johan Edfors bar en handduk över axeln.

Då föreslog Robert Karlsson att det kanske var dags att dra på sig en lamullströja.

Förstås levererades Karlssons kommentar under tisdagens inspelvarv med ironisk ton, men det säger ändå en del om honom. Han är nämligen inte den som ödslar energi, eller svett, på saker han inte kan påverka själv.

Som Atlantas tryckande hetta.

Eller det bunkerläge hans Titleistboll hittade i bunkern till höger 18:e fairway på lördagen.

Ett läge där den porösa sanden lagt sig som ett farthinder bakom bollen och effektivt satte stopp för alla försöka att med ett kraftfullt hugg försöka komprimera bollen tillräckligt mycket för att den skulle orka flyga över vattnet och nå fram till 18:e green.

Under omständigheterna, där Karlsson kunde läsa en lysande röd trea till höger om sitt namn på ledartavlan som indikerade att han var fyra slag från ledningen i årets sista major, hade andra spelare säkert svettats, svurit och förbannat sin olycka.

Men Karlsson tog sin medicin, spelade fram, gav sig en parchans, men kritade ner en femma i scorekortet.

”Jag tappar nog inte så himla mycket på fältet med en bogey där” resonerade Karlsson.

När resultatlistan summerades strax efter sjutiden på lördagkvällen stod det klart att Karlssons rondserie 70-71-67 placerar honom fem slag bakom duon Jason Dufner och Brendan Steele i topp.

Lika många slag var Karlsson bakom Tiger Woods inför söndagen i US Open 2008 på Torrey Pines. Då avslutade han med en parrond, två slag bättre än Woods 73:a, och slutade fyra.

Ett bekräftande kvitto på att han hade spelet inte bara för de stora tillfällena. Utan de allra största.

Robert har sen dess blivit tre jordsnurr äldre och vunnit fyra tävlingar. Senast tunga Dubai World Championship.

Man skulle kunna argumentera att det borde vara hans tur.

Att han efter tjugo förtjänstfulla proffsår lagt in tillräckligt många krävande träningstimmar, ensliga hotellnätter med familjen endast närvarande på knastriga telefonlinjer och tröttande timmar längs bagagebanden på flygplatser i världens alla hörn för att nu belönas med det finaste av priser.

Men så funkar det inte.

Det vet Karlsson och det vet vi.

Du vinner inte en major utan att i 4 dagar, 72 hål och nånstans mellan 270-280 slag ständigt tvingas tänka och fatta både modiga och förståndiga beslut. Det är ett maratonlopp – den här veckan i nära 40-gradig hetta – som pågår i runt hundra timmar, från torsdag morgon till söndag kväll.

Nu återstår 18 hål. Och det finns inga genvägar.

Det ser Karlsson fram emot.

Alla 196 centimeter Karlsson visade det efter lördagens rond. Inte bara glimten i de distinkt ljusblå ögonen, utan även den pigga kroppshållningen och engagerade tonläget med vilket han levererar orden ”alla år och träningar är till för att se vad man kan göra när man väl är där”.

Den här söndagen är Robert Karlsson ”där”. I allra högsta grad.

Robert Karlsson kommer inledningsvis inte att spela huvudrollen på söndagen. Han har trots allt sju bättre placerade spelare framför sig och två majorsegrare – Schwartzel och Toms – jämte sig.

Men minns att varken Y.E. Yang eller Martin Kaymer förväntades vinna PGA Championship i fjol eller förfjol – men vann gjorde de.

Jag kan förstås inte lova er att Robert Karlsson söndagen den 14 augusti 2011 skriver ett stort stycke svensk golfhistoria. Däremot kan jag lova att han har lika bra förutsättningar att göra det nu som någonsin förut.

Och dessa förhoppningar grundar sig inte bara i min rädsla för att detta hittills fenomenala majorår går till historien som Schwartzel-McIlroy-Clarke-Dufner.

Nej, magkänslan och en avgörande omständighet säger mig faktiskt att Katrineholms bästa Karlsson gör det här till en majorsöndag att minnas.

Det finns nämligen en siffra som talar tungt till Karlssons fördel.

Han har spelat Atlanta Athletic Clubs sista nio hål sex slag under par så här långt. Det är ingen av de 19 spelare som börjar finalvarvet på röda siffror som slår.

Nån mer än jag som hört att majors brukar avgöras på sista nio på söndagen?